Masskonsumtionen är meningslös

Insikten växer att vår masskonsumerande livsstil är ekologiskt och socialt ohållbar. Vi behöver minska på konsumtionen, men strukturella och kulturella hinder står i vägen. Ett av dessa hinder är föreställningen att allt vi köper ger ökad livskvalitet och lycka. Föreställningen kan ifrågasättas.

Ekonomen Richard Easterlin har sedan 1970-talet med upprepad forskning kunnat peka på en intressant paradox. Å ena sidan är det fördelaktigt för en individs lycka och välmående att tillhöra de högre inkomstgrupperna. Å andra sidan ökar inte ett lands samlade lycka och välmående över tid trots ökade inkomster. En förklaring är att det inte är inkomsten i sig som är viktig, utan vetskapen att tillhöra den grupp som har mest. Inkomst, alltså indirekt konsumtion, fungerar som redskap i tävlan om social status.

Forskningen visar också att varje ökad krona är viktigare ju mindre man i utgångsläget har. Över en viss basnivå är det annat än det materiella som ger ökad livskvalitet. Denna bild stärks av många års forskning av miljöpsykologen Tim Kasser med kolleger: människor som drivs av inre mål, som autonomi, självförverkligande, sociala relationer, mår bättre än de som drivs av yttre mål, som pengar och status. Den norske statsvetaren Ottar Hellevik som över tid studerat lycka och välmående i relation till människors värdeorientering instämmer: Idealister, som fokuserar på andlighet, personlig utveckling, kreativitet, sociala relationer och hälsa, upplever högre nivåer av lycka och livstillfredställelse än materialister, trots samma inkomstnivå.

Kan det rent av vara så att överkonsumtion leder till olycka? Här, baserat på sociologisk forskning, föreslås några möjliga skäl, förutom att konsumtionshets kan orsaka ökade privatskulder, lyxfällor, sociala konflikter och kriminalitet.

• Konsumtionskulturen göder förhoppningar som aldrig realiseras. Masskonsumtionen ger en uppsjö av möjliga val. Brist på tid och pengar gör att vi inte kan tillgodogöra oss ens en bråkdel av allt spännande. Det finns oändligt med saker, erfarenheter och äventyr som nästan ligger inom räckhåll.

• Jämförelser och statustävlan skapar ångest. Vad och hur mycket vi konsumerar är viktigt för identitet och social status. Ängslan över att inte ha och kunna visa upp lika mycket som ens vänner och bekanta fungerar som bränsle för överkonsumtion. Problemet eskalerar om den referensgrupp individen jämför sig med, som idoler och influencers, är betydligt rikare än hen själv.

• Kvantitet före kvalitet. Produkterna blir sämre, går sönder. Dessutom, i takt med att livstempot accelererar, förlorar själva upplevelsen i kvalitet när produkterna kvickt konsumeras. Konsumtionskulturen medför en oupphörlig jakt på ytliga erfarenheter, som snabbt glöms i jakten på nya.

• Svåröverskådlig röra. Ju fler prylar desto mer tid och energi går åt till att städa upp, hålla ordning, stöldbevaka och reparera. Mycket av det som vi köper blir liggande och glöms bort. Kläder köps som aldrig används. Det enskilda inköpet tedde sig förnuftigt, men den helhet som uppstår av alla inköp är irrationell.

Kritiker av konsumtionskulturen som Zygmunt Bauman och Tim Jackson drar slutsatsen till sin spets: konsumtionssamhället förutsätter att konsumenten inte tillfredsställs. Tillväxtekonomin förutsätter konsumenter som aldrig blir nöjda, som alltid vill ha mer.

Vi måste ställa oss frågan hur meningsfull denna överkonsumtion är, den livsstil som bidrar till att ödelägga våra, och miljoner andra arters livsförutsättningar på planeten.