Debatt: Marknaden kan inte lösa bostadskrisen

Det råder stor bostadsbrist i de flesta storstäder och svår trångboddhet i många förortsområden. Det försvårar social rörlighet och nödvändig samhällsdynamik vilket är till skada för såväl individer och folkhälsomål som för svensk ekonomi. Det politiska Kinder­ägg som bostads- och byggpolitiska satsningar utgör borde samtliga partier slåss om. I det gömmer sig många av svaren på just de frågor som folk brukar välja parti utifrån – bättre och mer jämlik skola, mindre utanförskap och åsiktsradikalisering samt en mängd nya jobb. Partierna verkar dock tro att marknaden ska lösa bo- och byggbristproblematiken, men det kommer inte att ske med mindre än att politiken tar en mycket mer aktiv roll i bo- och byggfrågorna.

Just nu bygger marknaden för få, för stora och för dyra bostäder, gärna i de städer som toppar kvadratmeterprislistorna då det är vad som gynnar den bäst. Då måste politiken rycka in och själv agera byggbeställare och bostadsägare, så att andra än marknadens drömkunder också får någonstans att bo.

Utbildningssektorn måste redan nu planera för att råda bot på flera decenniers underlåtenhet att bygga. Nu gäller det att locka till sig framför allt unga och nyanlända in i byggrelaterade yrken som ju kommer att bli framtidsbranscher – det vill säga attraktiva livstidskarriärer. Vi skulle till exempel behöva ett SBFI – Svenska och Byggande För Invandrare – där nyanlända kan få både språk och yrke.

Precis som hushåll gör måste staten vid behov kunna skuldsätta sig när det kommer till att skaffa bostäder åt de sina. Bostäder och infrastruktur finns på tillgångssidan i samhällets balansräkning. Där skulle dessutom det vunna yrkeskunnande hos alla dem som kan få jobb om byggandet ökar hamna, under posten humankapitalsuppbyggnad. Lyckas man samtidigt minska sociala problem så bygger man också socialt kapital på tillgångssidan. Det riskerar annars att hamna på minus om vi inte lyckas vända den nuvarande samhällssegregerande trenden.

Det statliga Securum som tog över ägandet av fastigheter under 90-talskrisen borde följas av Renoverum, där det offentliga tillfälligt tar över ägandet av flerfamiljshus för att med sina samlade resurser höja boendestandard och områdens attraktionskraft i de grannskap där det skulle göra störst skillnad. Det går att hämta pengar för att finansiera bostadspolitiska investeringar från en massa håll:

• Bankerna har vinster som överstiger två procent av BNP varje år, delvis från just utlåning till bostadssektorn. Skulle staten, som just nu kan låna billigt, kunna erbjuda bottenlånen skulle det spara stora pengar i byggbudgetarna.

• Ränteavdragen uppgår till runt en halv procent av BNP, och kan hamna långt bortom en procent när räntan och lånesummorna i framtiden går upp. Justerade ränteavdragsrättigheter skulle ge mer pengar att satsa på bostadspolitiken, och då gynna dem som idag saknar bostad snarare än dem som idag redan äger, i och för sig belånade, bostäder.

• Rot-avdragen löser inte några större bostadsproblem men närmar sig en procent av BNP. De skulle kunna omformas för att gynna till exempel ombyggnationer som skapar fler bostäder, exempelvis lägenhetsdelningar eller uthyrningsdelar.

Det behövs mycket mer av nybyggnation, modernisering av miljonprogramsområden och hållbar klimatanpassad infrastruktur. Med tanke på alla de samhällsproblem sådant byggande kan lösa borde satsningarna kunna betalas ur många politikområdens och samhällssektorers budgetar och med lån.

Johan Lindholm

Ordförande, Byggnads