Debatt: Mångmiljardär: ”Vi borde betala mycket mer i skatt”

Jag är en utövare av kapitalism och tillhör den 0,1 rikaste procenten. Jag har startat eller finansierat 37 företag, var den första utomstående investeraren till Amazon och har belönats oanständigt mycket för min framgång. Jag har ett liv som de andra 99,9 procenten av amerikanerna inte ens kan föreställa sig. Men det viktigaste jag har lärt mig efter årtionden i marknadskapitalismens hjärta är att moral och rättvisa är de grundläggande förutsättningarna för välstånd och ekonomisk tillväxt. Girighet däremot, är inte bra.

Problemet är att nästan alla auktoritära personer – inom ekonomi, politik och media – säger det motsatta. Du kommer att höra mycket den här veckan när den globala eliten möts i den schweiziska bergsorten Davos för att diskutera de utmaningar som våra ekonomier och vår värld står inför. Trots allt prat och alla möten kan jag garantera att det inte kommer att förekomma några konkreta diskussioner där den omoraliska grunden till våra moderna ekonomier ifrågasätts.

Den rådande ojämlikhetskrisen är ett direkt resultat av detta moraliska förfall. Vårt exklusiva, extremt ojämlika samhälle där ett litet fåtal människor äger extrema förmögenheter kan verka starkt och oundvikligt just nu. Men det kommer att kollapsa, och ingen kommer att gynnas av det efterföljande kaoset. Inte rika människor som jag och absolut inte de allra fattigaste människorna.

För att förhindra denna existentiella kris måste vi köra en påle genom hjärtat på den nyliberala religionen som belönar girighet på vår framtids bekostnad. Vi måste byta ut den mot ett nytt ekonomiskt ramverk som erkänner att rättvisa och inkludering inte är ett resultat av ekonomiskt välstånd, utan snarare orsaken till ekonomiskt välstånd.

Bara ett samhälle som inkluderar alla människor i ekonomin kommer att lyckas på lång sikt: inget företag, och absolut ingen miljardär, är en ö. Vi har samhället att tacka för våra förmögenheter – de miljontals personer som jobbar för oss över hela världen, ofta för fattigdomslöner. Vi har regeringar att tacka – som förser oss med den utbildning, infrastruktur och de forskningsinvesteringar vi bygger våra imperier på. Inga av de företag jag har investerat i hade fungerat utan det här.

En grundläggande förutsättning för ett rättvisare samhälle är att de rikaste betalar sin rättvisa andel skatt. Men som Oxfams ojämlikhetsrapport “Private Wealth or Public Good” visar, så gör de inte det. Här i USA har de rikaste i samhället, människor som jag, just gynnats av de största skattesänkningarna på årtionden. Samtidigt går våra offentliga skolor på knäna och våra sjukvårdssystem exkluderar fortfarande miljontals människor, vilket leder till enorm smärta och lidande. De högsta skattesatserna för de rikaste människorna och företagen är lägre än på decennier. Oöverträffade nivåer av skatteflykt och -smitning gör dessutom att de superrika betalar ännu mindre.

Det kan inte finnas något moralisk berättigande för detta beteende bortom en diskrediterad nyliberal dogm, att om alla maximerar sin själviskhet kommer världen på något sätt att bli en bättre plats: att den allt lägre beskattningen av de rikaste på något sätt kommer att gynna oss alla: att hälsa och utbildning lämnas i händerna på den fria marknaden, tillgänglig endast för de som har pengar att betala för det, på något sätt skulle vara mer effektivt. Det går heller inte att försvara ekonomiskt. Som Henry Ford identifierade kan du inte bygga upp ett företag eller en ekonomi om människor är fattiga.

Det råder ingen som helst tvekan om att de rikaste i vårt samhälle kan och borde betala mycket mer i skatt för att hjälpa till att bygga ett mer jämlikt samhälle och välmående ekonomi. Som Oxfam visar kan ett rättvisare skattesystem hjälpa till att säkerställa att alla barn får gå i skolan och att ingen lever i skräck inför att bli sjuk och inte ha råd med vård.

I slutändan är det vår mänsklighet, inte frånvaron av den, som är den verkliga källan till ekonomisk tillväxt och en blomstrande civilisation. Detta är inte bara nödvändigt för aktivister och akademiker, utan för oss alla – inklusive miljardärer. Det är inte längre frågan om vi har råd att göra det, utan snarare om vi har råd att låta bli.

Debattartikeln har tidigare publicerats i The Guardian.