Debatt: Många tror att de vet bäst om corona – precis som när hiv kom

När jag matas med den justis Dagens Nyheter levererar visavi coronapandemin, hur den illa hanteras i vårt land, kommer jag osökt att tänka på hur lika det tedde sig då hiv-epidemin drabbade oss för 40 år sedan.

Jag var då nytillträdd professor och chef för Roslagstulls sjukhus, före detta Stockholms Epidemisjukhus, som inledningsvis hade att ta hand om de första inkommande sjuka. Mycket snart dök det upp fler experter på denna helt nya infektion än det fanns infekterade.

Även då tog Dagens Nyheter och dess dåvarande ledning med chefredaktör Svante Nycander i spetsen på sig att prognostisera infektionen som skulle komma att föröda inte bara vårt land utan hela världen om inte krafttag vidtogs.

Jag var oerfaren inom pandemiområdet men med ansvar att hantera en infektionssjukdom som i sin gåtfulla förskräcklighet saknade motstycke. Som tur var hade jag mer erfarna kollegor på sjukhuset och en mycket framsynt och resonabel sjukhusdirektör, Göran Rådö, ­politisk tjänsteman från dåvarande Folkpartiet. Vi klarade att ta hand om de aids-sjuka som i vårt sjukhus fann en fristad, bortom det omgivande samhällets fördomar och avståndstaganden.

Vi hade ingen behandling de första åren och vårdpersonalen fick åse hur många av deras jämnåriga tynade bort.

En viktig sak som tidigt inrättades av dåvarande regering – och som gärna kunde ha kopierats av den nuvarande – var den så kallade aids-delegationen, en grupp sakkunniga inom relevanta områden som under Gertrud Sigurdsen, dåtidens Lena Hallengren, hade att råda regeringen hur den skulle lotsa oss igenom epidemin på de skakiga grunder som fanns inledningsvis.

Finland hade betydligt färre infekterade och Danmark fler, så stora olikheter inom Norden fanns även då. När räkningen väl gjordes upp visade det sig att Sverige fick beröm för hur vi tagit hand om de aids-sjuka, hur de värsta fördomarna bemästrats och hur de preventiva åtgärderna utformats.

Och nu är vi där igen.

Medan hiv-epidemin puttrar på med omkring en miljon nya fall om året, inget vaccin i sikte men med mediciner som kan stoppa infektionen för infekterade personer i länder som kan betala en livslång och dyr behandling, har ännu en ny luftburen pandemi dykt upp.

På de 40 år som gått, har 65 miljoner människor infekterats med det sexuellt överförda hiv varav 35 miljoner dött medan det luftburna Sars-cov-2, som ­vi känt till bara ett år nu, redan har infekterat lika många människor varav 1,5 miljoner dött, flertalet mycket gamla som jag (82 år), till skillnad från hiv där det är unga vuxna som dör.

Anklagelser om att detta virus avsiktligt fabricerats i Wuhan – men sluppit ut av misstag – för att infektera Kinas kapitaliska konkurrenter liknar teorierna om att hiv hade fabricerats för att drabba den färgade befolkningen i världen men sluppit ut från laboratorierna i Pentagon eller Kreml för tidigt.

Det har varit en ändlös ström av forskare och journalister som sagt sig veta hur vårt land istället borde handskas med epidemin och det mot den begripliga bakgrunden att så många äldre/äldre avlidit i vårt land jämfört med våra grannar Finland och Norge, där vi snarare haft en utveckling liknade den i Belgien, Nederländerna och Italien, fast lite fördelaktigare både i antal smittade och döda.

Åsikterna går helt isär mellan så lika experter som den förra och den förr-förra statsepidemiologen. Det är svårt att värna sig från att en del av krutet i argumentationerna varit riktat mot statsepidemiologen personligen vars ståndaktighet – eller halsstarrighet som kritikerna skulle säga – inte stått Sven Dufvas efter. Oviljan att i framför allt epidemins inledning tillstå misstag och sedan göra allt för att reparera dem, har varit stötande och ytterligare sinkat landets epidemiberedskap.

Tyvärr är det mycket ovanligt bland både forskare, journalister och politiker att erkänna misstag, än mindre försöka rätta till dem. Regeringens politik att i det längsta förlita sig på den vetenskapliga expertis som finns inom expertmyndigheten och inte utöva ministerstyre har häcklats och borgerliga kritiker har förordat att den regering man i övriga avseenden anser vara inkompetent skulle ta över ledningen.

Som en av de ännu överlevande bland landets äldre/äldre sörjer jag över att så många av mina jämnåriga avlidit och avlider i denna infektion, framför allt för att vi ofta fått göra det i ensamhet och utan läkarbedömning. Ändå vet jag att den överlägset tyngsta faktorn i överlevnad i vilken sjukdom det vara månde, är åldern.

Även vi äldre får en bra och mycket kvalificerad vård i svensk skattefinansierad sjukvård, något att vara mycket stolt över. Jämför till exempel med hur det är i världens rikaste land USA.

Men hur vi behandlar våra allra sköraste äldre inom äldrevården och vilka bristande resurser denna vård får, det har corona-epidemin på ett smärtsamt sätt avslöjat. I detta är vi nog alla delaktiga genom vår ringaktning och skräck inför åldrandet och dess behov.

Som gammal anser jag att detta borde diskussionen handla mer om nu och inte bara om vi skall bära munskydd eller ej, en åtgärd om vars värde det finns olika, synnerligen engagerade, åsikter.

Jag önskar att denna ”positiva” effekt av epidemin – avslöjandet av bristerna inom äldrevården – fick ett större utrymme i dagsdebatten. Det är väl inte orimligt att förutsättningar bör vara någorlunda jämförbara kring livets ankomst som vid dess sorti.