Kajsa Ekis Ekmans ledare kritiserar hans rapportering från Latinamerika. Svaret från Lars Palmgren: ”Jag vill gärna bidra till att ge luft under vingarna till alla slags vänstervågor – men jag har slutat att sprida illusioner.”

Min första reaktion på Kajsa Ekis Ekmans artikel var: Vem är den där Lars Palmgren som hon skriver om, han som inte gillar vänsterregeringar i Latinamerika? Det kan ju inte vara jag eftersom jag gillar vänsterregeringar. Men det är uppenbarligen mig det handlar om. En rätt obehagligt upptäckt, eftersom ingenting av det andra hon skriver om mig heller är sant.

Kajsa Ekis Ekman påstår inte bara att det är känt sedan länge att jag inte gillar vänsterregeringar, utan också att jag inte kan rapportera någonting om Venezuela utan att lägga till en fnysning på slutet i stil med att ”allt färre accepterar Maduros konspirationsteorier” eller att ”problemen blir större för varje gång” eller ”rena felaktigheter som att Hugo Chavez skulle ha avskaffat kongressen”.

Men jag har aldrig sagt eller skrivit att Hugo Chavez avskaffat kongressen. Eller att ”allt färre accepterar Maduros konspirationsteorier” – även om jag är ganska säker på att det är så. Och jag brukar försöka undvika plattityder som ”problemen blir större för varje gång”.

Jag begriper inte varför Kajsa Ekis Ekman hittar på när hon så lätt skulle ha kunnat plocka riktiga citat ur mina artiklar från Venezuela som publicerades i ETC för bara några veckor asedn. Men det gjorde hon inte, och det är klart; jag skriver ju inte det hon påstår att jag skriver.

Jag vare sig fnyser eller har något högerperspektiv. Jag tar det jag skriver om på allvar, men jag har en kritisk blick och jag litar samtidigt på att läsaren kan läsa. 

Vad som utlöst Ekis Ekmans upprördhet över min bevakning av Latinamerika är en artikel jag skrev om nobelpristagaren, den nyss döde Gabriel Garcia Marquez. Hon påstår att jag i den försöker få över Garcia Marquez på min sida i fnysandet över Venezuela och att poängen med min artikel är att visa att Garcia Marquez inte ville stödja Chavez. Det är det nu inte. Poängen är att visa att Garcia Marquez, trots sin intima vänskap med Fidel Castro inte, som många latinamerikanska författarkollegor antytt, var någon slags hovnarr till den kubanske ledaren, utan att han försvarade sitt politiska oberoende, vilket – menade jag – bland annat visades i att han inte delade Castros syn på Hugo Chavez som Latinamerikas räddare.

Intressant, tycker jag.

En av mina källor till artikeln är Teodoro Petkoff , en man som Kajsa Ekis Ekman med suverän lätthet avfärdar som högerpolitiker och ägare till en av Venezuelas största dagstidningar. Hon skriver också att Petkoff kallat Chavez psykopat och fascist, att han hetsade till statskuppen 2002 och att han, för övrigt, inte är något annat än Venezuelas motsvarighet till Göran Skytte.

Ingen dålig anklagelseakt, men om vi lämnar den stackars Göran Skytte därhän så skulle jag ändå vilja påpeka att Teodoro Petkoff inte är höger, snarare radikal socialdemokrat. Att TalCual inte är en av Venezuelas största dagstidningar, snarare en av de minsta och fattigaste. Och, vad jag vet, har Petkoff heller aldrig kallat Chavez för psykopat och fascist. Den som inte drog sig för att kalla sina motståndare för psykopater och fascister var Hugo Chavez – och numera Nicolas Maduro. Teodoro Petkoff kan säkert kasta ur sig förolämpningar, men då mer av det streetsmarta slag som är vanliga på Caracas bakgator, än den typen av förnedrande tillmälen som Ekis Ekman tillskriver honom. Utmärkande för Petkoff är nämligen hans nästan överdrivna respekt för motståndarens mänskliga integritet och, framför allt, demokratin och dess former. En rätt vanlig hållning hos tidigare gerillamän som också levt i auktoritära strukturer och som dragit politiska slutsatser av sina erfarenheter.

Ekis Ekman skriver att den bild jag gett av Latinamerika under de dryga 30 år jag bevakat kontinenten är hårt vinklad; att när jag skriver om Kuba så är ”allt det som händer dåligt, att Ecuadors president Correa är pressens fiende… och så vidare”. Det är inte sant. Däremot är det sant att min rapportering varit hårt vinklad – från de utsattas sida. En röd tråd i min rapportering har varit kampen mot diktatur, för demokrati, för ett bättre liv – i mängder av reportage, också i film och böcker, under 35 år har jag försökt visa att kamp lönar sig. En annan röd tråd har varit att demokratin är på allvar – att maktens övergrepp aldrig kan accepteras. Att ändamålet inte helgar medlen. Och framför allt; att socialism inte kan byggas utan demokrati – att socialism, i själva verket, är mer demokrati.

Jag misstänker att det är här någonstans som Ekis Ekmans irritation har sitt ursprung.

Hon antyder att jag skulle ingå i en ny slags härskarteknik som går ut på att sprida pessimism och uppgivenhet och som inte vill berätta om de positiva experiment med demokratisk socialism som nu genomförs i Ecuador, Venezuela, Brasilien, Uruguay, Bolivia med flera latinamerikanska länder. ”... en typ av demokratisk socialism, som genomförs processartat, genom reformer och folkomröstningar istället för revolutioner. En socialism som inte tvingas på uppifrån, utan som bärs fram av fackföreningar, ursprungsbefolkningar, feminister, hbt-grupper. Det är ingen entydigt process och det är mycket trassel på väge… Men att det går framåt kan man se bara man läser statistik över läskunnighet, BNP, social jämlikhet och minskad fattigdom…”

Jag har en känsla av att Ekis Ekman inte vet särskilt väl vad hon talar om – hon vill att det ska vara så, hon är förförd av en föreställning, men hon vet inte hur det är och hon vill inte heller veta – den som ifrågasätter den vackra bilden måste vara höger eller något ännu fulare. Inget nytt. Latinamerika har nästan alltid varit en skärm gentemot vilken radikala européer projicerat sina egna drömmar. Så underbart det vore om hennes beskrivning av den nya socialismen i Latinamerika var sann. Men det är den alltså inte, den socialism hon beskriver finns inte. Inte än. Och ett av de stora problemen, ett av ”trasslen” på vägen, är just att ledarna för de processer hon talar om är livrädda för all kritik, för alla alternativa förslag, för att dela med sig av makten på riktigt, inte bara retoriskt. Istället för att vara processer som bärs upp underifrån, som Ekis Ekman hävdar, rör det sig om processer som drivs uppifrån.

Varje land har sin egen historia men det auktoritära mönstret går igen, med olika styrka, i såväl Venezuela, Bolivia, Ecuador som Nicaragua – ofta i form av en mix av gammal latinamerikansk caudillotradition, gerillaromantisk leninistisk avantgardsteori och en nyvaken religiös väckelsemysticism som nyligen fick Bolivias annars så kloke vice-president Alvaro Garcia Linera att utbrista att ”president Evo är som den återuppstånde Kristus”.

I Brasilien, Argentina och Chile är det lite annorlunda – här finns andra politiska kulturer och starkare institutioner, som gör att flört med den folkliga religiositeten inte går hem lika lätt och att kritik inte heller kan viftas bort som imperialistiska konspirationer.  

Men Ekis Ekman har också rätt. Det går framåt i Latinamerika, inte bara i de länder som styrs av vänsterregeringar, utan i alla. Och de framgångarna har varit ett centralt tema i min rapportering de senaste åren. Men, som sagt, det är ingen harmonisk eller homogen process.

Själv tror jag också att Latinamerika är på väg mot ett lyft. De sociala frågorna som fattigdomsbekämpning, utbildning och sjukvård har hamnat högst upp på den politiska agendan i alla länder. Det radikala reformpaket, som rymmer både en skattereform och en genomgripande utbildningsreform, som Michelle Bachelet lagt fram, visar vägen. Där finns soliditet, långsiktighet och ansvar. Där finns heller inget behov av den typen av fundamentalism som parodierar den egna historien, som är så plågsamt vanlig i Venezuela, Ecuador och Bolivia (för att inte tala om Kuba). Istället finns en uttalad vilja att lära sig av de rika historiska erfarenheter som sträcker sig från försöken att bygga socialism under Salvador Allendes UP-regering över kuppen 1973 till återkomsten av demokratin 1990. Och när man lär sig av historien, inte som ett facit utan som en pågående diskussion, så lär man sig också att ta demokratin på allvar.

I Chile håller det på att hända. Här upptäcks den egna historien stup i kvarten.

Inte bara den stora samhälleliga historien, utan också den lilla, personliga.

Och när jag skriver det minns jag plötsligt när Flamman i början av 80-talet skrev att jag var en trotskistisk agent i Latinamerika. Orsaken var att jag kritiserat det chilenska kommunistpartiets stöd till väpnad kamp och över huvud taget dess analys av situationen i landet. Jag menade att partiet ersatt den marxistiska materialismens metodik med ett liberalt önsketänkande, vilket ledde käpprätt åt helvete. Något som upprepas idag i den idylliska beskrivningen av ”de socialistiska experimenten” i Latinamerika.

Men då, när Flamman istället för att svara på mina argument, påstod att jag var en trotskistisk agent, var det en farlig anklagelse. Jag bodde i Santiago och Pinochet satt vid makten och det var en period av växande repression.

Hur fan kunde en vänstertidning skriva något sådant – nästan en dödsdom.

Och jag undrar nu: Hur fan kan Ekis Ekman tala om vad jag gillar eller inte, när hon inte ens läst vad jag skrivit.

Jag vill gärna bidra till att ge luft under vingarna till alla slags vänstervågor.

Men jag har slutat att sprida illusioner och jag litar inte på folk som anser sig ha monopol på begreppet socialism. Vare sig i Latinamerika eller någon annanstans.