Debatt: Magdalena Andersson, utan agenda förlorar du

En regnig augustikväll. Skolstarten är inom räckhåll, snart ska alla slitna själar förbereda sig för ännu ett år av koffein och arbete. Hösten sätter redan sin prägel. Hemma sitter människorna, läser tidningen, ser på tv, i ensamhet eller sällskap.

Det är val. Om två veckor. I sin tysta tillvaro grubblar de, ska avgöra vilket parti som ska leda Sverige i  fyra år till.

Det är inte lätt att bestämma sig. Vi befinner ju oss i kanske den mest turbulenta valrörelsen någonsin. Alla säger samma sak och ingenting. Någon frågar: Är det hopplöst? Har de svikit oss? Egentligen inte särskilt konstiga frågeställningar. Politikerna verkar vara mer måna om att slänga ut sig något som får medieutrymme än att erbjuda något slags alternativ.

Jag befinner mig i Rågsved. De flesta här har utländsk bakgrund och lägre inkomst än genomsnittet i Sverige. Jag knackar dörr tillsammans med andra SSU:are, vill påminna människor om att snart är det val. Valet står mellan en perverterad auktoritär marknadsliberalism och de som tror på sammanhållning, försöker jag förklara.

Med pamflett i hand knackar jag på dagens femte port. Jag välkomnas av en colombiansk kvinna i medelåldern. Hon lyssnar noga, vill förstå. Men jag ser att hon tvivlar.

”Varför ska jag låna ut min röst till er ännu en gång?”

Smärtsamt förklarar hon sin sida av myntet. Föga förvånande egentligen. Hon jobbar på förskola, jobbar övertid. Lönen räcker inte till, ungdomarna far omkring utan sysselsättning, för att inte tala om hyran. Hänsynslöst våld plågar området. Och på något sätt ska det vara invandrarnas fel.

Jag vet redan allt detta. Sverige är det land i hela OECD där klasskillnaderna växer som mest. På 25 år har antalet miljardärer i Sverige ökat från 37 till 542. Samtidigt har en besparings- och nedskärningspolitik gjort det dyrare och dyrare att vara svensk. För att inte halka efter i konkurrenssamhället Sverige krävs privat sjukförsäkring, rut-tjänster när hemtjänsten inte räcker till, privat läxhjälp och skola helst i innerstan. Helt enkelt plånbokens ökade betydelse i samhället.

Mitt svar på kvinnans fråga fanns, men inte socialdemokratins. Var är vallöftena? Och inte minst, vilket är socialdemokratins politiska projekt? Något som vi kan sätta igång med direkt efter valet? Vi saknar kraften och majoriteten för att omvälva vårt genomruttna samhälle. Så varför driver du inte de få vallöften vi har, Magdalena Andersson? Tänker jag, istället för att svara.

Kvinnan uppfattar mitt inre grubblande. Till sist lyckas jag rabbla upp några punkter från valmanifestet, vi ska vända på varje sten och så vidare. Men det jag saknar är drömmen. Visionen som föreställer sig inte bara en annan värld, utan ett alternativ till samhällets grundkonstruktion. Det är idéer som motsätter sig världens ledande principer och erbjuder lösningar utöver vad som ryms i dagens diskurs. Ska Magdalena Andersson förmå bryta segregationen, måste vi tänka nytt och annorlunda. Erbjud ett gemensamt politiskt projekt, ta strid för det, driv folkomröstning i frågan om vinster i välfärden. Människor behöver något konkret att föreställa sig och reformer som backar upp det. Det räcker inte med diffusa löften.

Kräv politik, så lyssnar folket!