Debatt: Magdalena Andersson måste inse att vi lever i en ny tid

Vad är egentligen viktigast: att den offentliga sektorn går med överskott under en konjunkturcykel och därmed bidrar till en minskning av statsskulden eller att vi bygger ett välfungerande samhälle och säkrar de offentliga finanserna på sikt? 

Detta kan verka vara en billig retorisk fråga, men är icke desto mindre aktuell. Vårt lands politiker, i alla fall de som har inflytande över den ekonomiska politiken, förefaller ha synsättet att ansvarstagande för svensk ekonomi är att sträva efter budgetbalans eller budgetöverskott i nästan alla lägen. 

Vi är kritiska till den hållningen. Inte för att det är fel att ta ansvar för de offentliga finanserna. Saneringen av statsbudgeten i mitten på 1990-talet var viktig för Sverige i den situation ekonomin befann sig i då, med underskott på över 10 procent av BNP och en statsskuld som blev över 70 procent av BNP. I dag är det en helt annan situation. Statsskulden som andel av BNP har pressats tillbaka till under 40 procent och ser ut att fortsätta sjunka under de närmsta åren. Att i det läget fokusera på att nå balans eller överskott blir en kortsiktig politik. En sådan politik lägger större vikt vid utvecklingen av hur det finansiella kapitalet (pengar) utvecklas i närtid än hur det reala kapitalet (som kvaliteten på infrastrukturen) eller humankapitalet (befolkningens hälsa och utbildningsnivå) utvecklas. Om staten går med plus eller minus i dag eller i morgon är inte den stora frågan. Det är viktigare hur hela ekonomin utvecklas på sikt. 

Kommer vi gemensamt kunna ta hand om våra äldre när 40-talistgenerationen kräver högintensiv vård? Kommer vi att klara av att ge alla barn en fullgod grundskoleutbildning och skapa liknande förutsättningar för dem att gå vidare och klara gymnasieskolan? Kommer vi ha hunnit ställa om våra transport- och energiförsörjningssystem till den dag då priset på koldioxid rakar i höjden?

De här utmaningarna löses inte i första hand av att Sverige i detta läge strävar efter starka statsfinanser. Av större betydelse är att vi har fungerande skolor så att barn och ungdomar får tillräckligt med kunskaper. Att vi får fler anställda i barn- och äldreomsorgen så att kvaliteten kan höjas och därmed skapa större möjlighet för framförallt kvinnor att välja hur mycket de vill arbeta. Att det byggs bostäder i högtrycksregioner så att unga kan flytta till områden där det finns jobb. Att vi investerar i klimatvänliga energi- och transportsystem. 

Nu är ett bra tillfälle att göra sådana investeringar. Efter finanskrisen 2008 har stora delar av de industrialiserade ekonomierna hamnat i en utdragen lågkonjunktur. Det gäller inte minst Sverige. Arbetslösheten har fastnat kring åtta procent, en nivå som för några år sedan betraktades som massarbetslöshet. Samtidigt är inflationen obefintlig, räntorna rekordlåga och den offentliga skulden låg. 

Vad betyder då detta? Jo, det betyder att staten i dagsläget kan låna för att investera i infrastruktur, fler bostäder samt högre kvalitet i välfärden och därmed sätta människor i arbete till en låg kostnad utan att riskera en för hög inflation. Men lånefinansieringen ska inte gälla för evigt, utan upphöra när ekonomin stärks. Därmed äventyras inte de offentliga finanserna på sikt.

Göran Persson bedrev en politik som var förtroendeskapande i det läge ekonomin befann sig i på 1990-talet. Om Magdalena Andersson och Stefan Löfven vill skapa förtroende för dagens ekonomiska utveckling bör de inse att vi lever i en ny tid med nya frågor och nya svar. Det är dags att skrota dogmen kring överskottsmålet och i stället investera för framtiden.

Åsa-Pia Järliden Bergström

Sebastian de Toro

LO-ekonomer

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.