Debatt: "Lyssna på folket – förbjud kärnvapen"

Sveriges nuvarande arbete i kärnvapenfrågan får underkänt av svenska folket och av partier både i opposition och i regeringsställning. Så varför är Sverige så passivt? undrar Andreas Tolf, ordförande för Svenska Läkare mot Kärnvapen.

Som engagerade i kärnvapennedrustning hör vi ofta från politiker och tjänstemän att det är viktigt att vi skapar opinion. Först då kan makthavarna med folkets stöd fatta de nödvändiga besluten. Varsågoda, här är den: Nio av tio svenskar vill att Sverige ska arbeta för ett globalt förbud mot kärnvapen. Detta visar en Sifo-undersökning gjord på uppdrag av Svenska Läkare mot Kärnvapen.

Även våra politiker tycks dela svenska folkets uppfattning; av riksdagens partier anser en majoritet att Sverige idag inte gör tillräckligt i kärnvapenfrågan och anser att ett förbud mot kärnvapen är ett viktigt steg mot en kärnvapenfri värld. Partiernas svar på vår enkätundersökning och Sifo-undersökningen finns att läsa på vår webbplats.

Sveriges nuvarande arbete i kärnvapenfrågan får alltså underkänt av svenska folket och av partier både i opposition och i regeringsställning. Så varför är Sverige så passivt? Tror vi att vi inte har någon meningsfull roll att spela?

Kärnvapen är det enda massförstörelsevapen som ännu inte har förbjudits genom ett globalt avtal och frågan har länge hanterats som en angelägenhet endast för kärnvapenstaterna. I dag vet vi att även ett relativt småskaligt kärnvapenkrig skulle få globala klimatkonsekvenser med katastrofala följder för livsmedelsproduktionen. Om en halv procent av världens kärnvapen används riskerar två miljarder människor att dö i en global svältkatastrof. De humanitära konsekvenserna av att använda kärnvapen går inte att ignorera och det är en angelägenhet för alla jordens stater – inte endast för dem som tagit sig rätten att inneha dessa massförstörelsevapen.

Fram till nu har de kärnvapenfria länderna stått vid sidan och passivt betraktat kärnvapenländernas maktspel. Men genom att lyfta fram de humanitära konsekvenserna av kärnvapen har de kärnvapenfria länderna kunnat diskutera kärnvapen utan att behöva gå i kärnvapenländernas ledband. Detta har kallats det humanitära initiativet och har förändrat debatten om kärnvapen. Det kan vara nyckeln till de låsningar som plågat kärnvapenfrågan de senaste decennierna.

Sverige, företrÄTT av vår utrikesminister Carl Bildt, har kategoriskt avvisat ett förbud mot kärnvapen liksom det humanitära initiativet. I Ring P1 förra året kallade han det humanitära perspektivet för ett stickspår, och de stater som lyfte fram det betecknade han som oseriösa, vilket höll på att utösa en diplomatisk kris. Sverige sällar sig helt ogenerat till kärnvapenstaterna och deras allierade för att bedriva en politik som sätter käppar i hjulet för seriösa nedrustningsinitiativ. Allt fler aktörer i civilsamhället både i Sverige och internationellt förvånas och häpnas över Sveriges nya position, från att tidigare ha varit en framträdande och respekterad aktör för fred och nedrustning. Senast kom kritiken från ärkebiskop Anders Wejryd i ett öppet brev till Carl Bildt.

Med opinionen i ryggen kan vi nu ge tre råd till de politiker som får förtroendet att ansvara för vår utrikespolitik efter höstens val:

1. Sverige måste ansluta sig till den grupp av stater som har förstått att den enda slutsatsen som går att dra utifrån kunskapen om kärnvapnens humanitära effekter är att de omedelbart måste elimineras.

2. Sverige måste aktivt och i positiv anda delta på den tredje konferensen om kärnvapnens humanitära konsekvenser i Wien i december samt ­erbjuda sitt värdskap för framtida konferenser.

3. Sverige måste aktivt stödja processen för ett globalt ­förbud mot kärnvapen.