Debatt: Lokala demokratin hotas när kommunreportrarna försvinner

Bristerna i den kommunala revisionen är allvarliga och borde för länge sedan ha resulterat i en oberoende professionell revision i landets samtliga kommuner och landsting. Lägger man därtill den drastiska nedrustningen av den kommunala bevakningen inom svenska medier finns det anledning till stor oro, skriver författaren och journalisten Ulf G Eriksson.

Den accelererande tidningskrisen med allt färre journalister verksamma med bevakning av landets kommuner och landsting gör tidigare chefen för Riksrevisionsverket Inga-Britt Ahlenius tankegångar om en oberoende revision av den kommunala verksamheten än mer angelägna.

545 miljarder kronor var de svenska kommunernas inkomster år 2012. Kommunernas kostnader samma år uppgick till 529 miljarder enligt SKL (Sveriges kommuner och landsting) medan landstingen hade kostnader på drygt 274 miljarder kronor. Hela 803 miljarder kronor gjorde alltså kommuner och landsting av med för två år sedan.

Redan denna enorma summa gör det anmärkningsvärt att det är ett politiskt uppdrag att vara revisor i kommuner och landsting. Det betyder att revisorn granskar partikamrater och politikerkollegor – något som ifrågasattes av Inga-Britt Ahlenius på DN Debatt förra sommaren. Bara kommunerna står för cirka två tredjedelar av den offentliga verksamheten i Sverige och är landets största arbetsgivare.

Till detta kommer nu den tidningskris som innebär att allt färre kommuner bevakas och granskas kontinuerligt av representanter för massmedierna. Den dagliga vändan på kommunen, med koll på dagens post, småsnack i korridoren med tjänstemän och politiker samt det nödvändiga kontaktskapandet som resulterat i så många viktiga avslöjanden är snart ett minne blott. Och har varit det länge i åtskilliga kommuner.

Bristerna i den kommunala revisionen är allvarliga i sig och borde för länge sedan ha resulterat i en oberoende professionell revision i landets samtliga kommuner och landsting/regioner. Lägger man därtill den drastiska nedrustningen av den kommunala bevakningen inom svenska medier finns det anledning till stor oro.

Det här kan få allvarliga konsekvenser för både den kommunala verksamheten och allmänhetens respekt för den kommunala demokratin.

Den demokratiska kvaliteten i en kommun försämras stadigt när antalet journalister som bevakar verksamheten minskar och till slut försvinner helt. Det handlar om att berätta om vad som är bra och vad som brister, om att redovisa olika politiska förslag och all möjlig myndighetsutövning. Men väl så viktig är rollen som pipa åt de visselblåsare, anonyma eller kända, som slår larm om missförhållanden. Under grundlagsskyddad anonymitet förser visselblåsarna medierna med både tips, uppslag och underlag till fördjupad granskning som kan resultera i artiklar som i sin tur gör väljarna bättre skickade att rösta i nästa val. Dessutom bidrar artiklarna till att, i bästa fall, sätta de kommunala revisorerna på spåret till missförhållanden.

Dessa är dock lekmän och politikerkollegor till dem som granskas. Visserligen tar man hjälp av revisionsbyråer men det är ändå en kommunal instans med av kommunfullmäktige utsedda politiker, en del även partikamrater, som har det huvudsakliga ansvaret för revisionen.

En andra faktor är kommunpolitikens professionalisering. Politiken blir alltmer en fråga för heltidspolitiker och chefstjänstemän och därmed växer klyftan till fullmäktiges fritidspolitiker. Ändå är det dessa som har det övergripande ansvaret för allt som sker i kommunen.

Behovet av en reformering av den kommunala revisionen är alltså stort och ökar. Att den även fortsättningsvis ska vara kommunal verkar de flesta överens om. Däremot ska den vara oberoende av kommunpolitiken och professionell. Inga-Britt Ahlenius föreslog en utredning av ett alternativ med ett antal ”kommunrevisionsverk” med ansvar för revisionen av kommunerna inom var sin region. Det är ett alternativ värt att pröva eftersom det skapar ett visst avstånd till respektive kommun samtidigt som även de minsta kommunerna får bästa möjliga revision.

Med tanke på den journalistiska utarmningen borde dessa ”kommunrevisionsverk” ges delvis samma rättsliga ställning som en tidningsredaktion. Det skulle betyda att tipsare, visselblåsare, ges lagstadgad rätt till anonymitet, med grundlagsstöd. Och att förbud mot efterforskning av vem eller vilka som visslat/viskat i verkets öra införs.

Sammanfattningsvis, en redan angelägen förstärkning och professionalisering av den kommunala revisionen blir än mer nödvändig i takt med att antalet journalister drastiskt minskar och redaktioner läggs ner.