Debatt: Löfven måste ta chansen att modernisera Europa

Maktdynamiken inom EU har förändrats under de senaste åren. Människor har sedan länge pratat om den fransk-tyska motorns styrka, Club Med, och – inom ramen för EU:s budget – Visegrádgruppens ledande länder Ungern och Polen, men 2020 förde med sig skapandet av en ny allians som omfattar några av Europas mest välmående medlemsstater.

Grupperingen, som leds av ambitiösa ledare som Österrikes Sebastian Kurz, Danmarks Mette Frederiksen, Nederländernas Mark Rutte och Sveriges Stefan Löfven, orsakade turbulens under blockets budgetsamtal med sin omedgörlighet kring ytterligare finansiering, samt deras engagemang för att upprätthålla rättsstatsstandarder i hela EU-27. De samlades bakom titeln ”de sparsamma fyra”. Under förhandlingarna om återhämtningspaketet anslöt sig Finland också till gruppen som informell medlem.

Titeln vilseleder dock lika mycket som den förklarar och kan mycket väl komma att bli en fälla som missgynnar länderna och hindrar dem från att leverera det som medborgarna verkligen vill ha. Med bakgrund av covid-19 bör dessa ledare gå i bräschen för att återuppfinna Europa – för att hålla dess invånare trygga och välmående i stället för att dra ut på tiden med EU:s utgifter.

En ny opinionsundersökning som beställts av ECFR fann att de här ländernas invånare, till skillnad från sparsamma stereotyper, faktiskt är bekväma med att spendera pengar på EU.

Nära åtta av tio tillfrågade av­visade påståendet ”EU spenderar för mycket pengar”, och majoriteten ansåg att det finns viktiga fördelar med att vara medlem i EU – där fri rörlighet för människor och varor, samarbeten runt säkerhet, rättvisa och terrorism, och kollektiva åtgärder kring frågor som försvar och klimat, ses som de främsta fördelarna med deras länders medlemskap. Endast nio procent av de tillfrågade ansåg att EU-medlemskapet saknar mervärde.

Detta undergräver alla dylika anklagelser om sparsamhet, eller förankrad euroskepticism, och föreslår att dessa invånares oro rör andra saker när det kommer till EU:s finansiering.

Mitt arbete kring allmän opinion under de senare åren visar att allmänheten i de sparsamma länderna betraktar Europa som en viktig del av att förbereda sina länder för en farligare värld. Men, för att kunna göra det behöver EU-institutioner och medlemsstater jobba för att visa hur gemensamma europeiska åtgärder kan anpassas bättre för 2000-talets utmaningar.

Vår undersökning visade på två frågeställningar som måste tas upp. För det första, att övertyga medborgarna att EU menar allvar med att bekämpa korruption och lagbrott. Enligt ECFR:s undersökning är potentialen för ”slöseri” en stor oro i så kallade ”sparsamma stater” – och en betänksamhet som delas av cirka 40 procent inom ramen för EU:s återhämtningspaket. De sparsamma ledarna bör försäkra att pratet om att fästa EU-utgifter vid rättsstatsprincipen och korruption inte går om intet när man skyndar sig att undvika en global recession. EU:s tyska ordförandeskap kan spela en avgörande roll med att hjälpa européer öka förväntningarna utöver den kompromiss som nåddes med Europaparlamentet.

Den andra stora frågan är uppfattningen om minskat inflytande för deras länder inom europeiskt beslutsfattande. Över fyra av tio invånare från de så kallade sparsamma medlemsstaterna anser att deras länders position inom EU har sjunkit under de senaste åren.

Den här känslan var särskilt tydlig i Finland, där nära hälften av de tillfrågade känner att landets inflytande har ”minskat” under de senaste två–tre åren, samt i Nederländerna (43 procent) och Sverige (43 procent). De här siffrorna ökar markant inom den politiska högern – och är stratosfäriska bland anhängare av Finlands Sannfinländarna, Danmarks nya höger och Sveriges Sverige­demokraterna.

Om ledarna i de sparsamma länderna lyckas förtydliga att deras mål inte bara är att blockera andras dåliga idéer utan försöka förbereda EU för 2000-talet, så har de fortfarande chansen att väja den här uppfattningen. Istället för att försöka hålla återhämtningsplanen så liten som möjligt bör de se till att den spenderas på ett sätt som uppenbarligen handlar om att modernisera Europa och som låter Europa få genomgå en grön övergång, och förvandla retoriken om digital innovation till världs­ledande företag. Detta skulle låta de aktuella länderna gå vidare från att vara de ”sparsamma fyra” och bli de ”omvandlande fem”.

EU:s ledare i Bryssel, Paris och Berlin – samt Madrid och Rom – måste underlätta denna positionsförändring från sparsamhet till omvandling. Detta skulle kunna åstadkommas genom att utvidga ledarskapet, utöver den fransk-tyska motorn, så att viktiga frågor som klimatförändringar och beskattning kan gynnas av insatser och stöd från en större grupp medlemsstater.

Utmaningen med sparsamhet under covid-eran skiljer sig från eurokrisen. Dagens utmaning handlar inte om huruvida man ska spendera pengar på Europa, utan snarare hur. Som ECFR:s opinionsundersökning visar: det finns en bred samstämmighet bland medborgarna i Österrike, Danmark, Finland, Nederländerna och Sverige när det gäller politiken, och dessa ståndpunkter är inte alltför olikartade de som finns i Frankrike och Tyskland. Hindret som måste övervinnas är att visa medborgarna att EU:s utgifter inte kommer slösas bort på korrupta regeringar eller bakåtsträvande prioriteringar. Om de här välmående ländernas medborgare känner att de tas för givet kommer de förmodligen återvända till sparsamheten.

Men, om de känner att den europeiska återhämtningsplanen kommer hjälpa dem försvara sin hälsa, sina jobb och suveräniteten i en farlig värld kan de försäkra att Europa rör sig framåt snarare än bakåt under krisen. Utmaningen blir därför att se ledarna för några av Europas mest välmående länder gå från att vara de ”sparsamma fyra” till de ”omvandlande fem”.