Debatt: Löfven, det är dags för ett ekonomiskt skifte!

Är det en enda sak som kan få den fortfarande positiva opinionen till flyktingmottagandet att tippa över, så är det känslan av att det som finns kvar av välfärdssamhället ska tas ifrån dem. Journalisten och författaren Björn Elmbrant argumenterar i sin senaste bok för att anledningen att Sverige aldrig på allvar smittades av fascismens farsot på 30-talet var att befolkningen var upptagna av ett helt annat samhällsprojekt, en socialdemokratisk välfärdsstat, som inte skiljde människor åt utan försökte att ge så goda förutsättningar som möjligt åt alla. Den här politiken har genomgått olika svängningar men på det stora hela är det få som skulle hävda att den inte gagnat landet.

Men idag finns en utbredd insikt om att utvecklingen går åt fel håll. Det läggs inte längre några reformförslag som kraftigt kan förbättra människors tillvaro. Minoritetsregering, javisst, men känslan är ändock att även om Socialdemokraterna hade majoritet så skulle firma Löfven och Andersson hävda att krona för krona-politiken måste gälla. De skulle ropa ”vi måste ta ansvar” från Rosenbads balkong och göra en high five för att de åter lyckats hålla budgettaket, trots borgarnas skattesänkningar på 140 miljarder kronor per år. Men vem, utöver nämnda duo, vaknar upp på morgonen och gläds över detta? Vem tänker att det vore värt att engagera sig politiskt för att stå på gator och torg och förespråka ett status quo-samhälle?

Stefan Löfven och Magdalena Andersson har nu en fantastisk möjlighet att gå till historien som två av de stora socialdemokratiska ledarna. Sverige får ett väsentligt inflöde av driftiga och ofta välutbildade människor som gör att vi så småningom kommer ha dragit en tydlig vinstlott i det alltmer åldrande Europa, men på kort sikt kommer integration och utbildningsinsatser att kosta. Det finns således ett så tydligt behov av att investera sig ur krisen att inte ens borgerliga ledarsidor kommer kunna protestera mer än för syns skull. Inte ens den ekonomiska expertisen står bakom sina traditionella positioner. När högerekonomernas nestor professor Lars ”vi måste sänka ingångslönerna” Calmfors förespråkar ett ekonomiskt skifte med en mer expansiv finanspolitik så har något hänt. Stefan Löfven borde omedelbart gå på offensiven i frågan.

”Det ökade flyktingmottagandet innebär första byggstenen i den stora restaurering av folkhemmet som under en lång tid varit synnerligen angeläget”, borde han säga. ”För att ta tillvara på denna möjlighet kommer vi nu, liksom den just tillträdda liberala regeringen i Kanada, att låta statens finanser gå med underskott i minst tre år för att bekosta de satsningar som krävs. Vi kommer att öka upplåningen, men vi kommer också att öka skatteuttaget bland dem som har det allra bäst. Kring rimligheten i detta finns det en tydlig positiv opinion!”

Han skulle därefter tala om vad som behöver göras för att ta tillvara människors resurser. ”Stora utbildningsinsatser kommer att utformas för såväl de nyanlända som för andra svenskar som behöver uppdatera sina kunskaper, oavsett var de befinner sig i livet. Vi kommer samtidigt att öka antalet statligt finansierade välfärdsarbeten ordentligt. Låt oss kalla programmet för ’Wigforsslyftet’.” Han borde sedan diskutera det nya bostadsprogram som kommer gå till historien som ”Det gröna miljonprogrammet”. Nya bostadssatsningar är ingen omöjlighet, men liksom under 1960-talet krävs en tydligare styrning av de ekonomiska resurserna. ”Det är vår övertygelse att endast genom att investera sig ur krisen kan Sverige åter ta initiativet till en progressiv utveckling i Europa och världen. Det är vår tydliga förhoppning att detta program, det multietniska Folkhemmet 2.0, ska visa vägen.”

Jag tror knappast historien skulle ge honom fel, lika lite som den gjort det när det gäller Per-Albin Hanssons krispolitik under 1930-talet. Det är dags att inse att kartan är förändrad. I land efter land förändras det politiska klimatet och ju längre Sverige väntar med att inse paradigmskiftets fulla vidd – och möjlighet – desto sämre blir det såväl för landet som för den reformistiska vänstern.