Debatt: Lösningen på konflikten stavas en stat för alla

Folkmordet i Gaza fortsätter och världen ser hjälplöst på. En besvärjelse som ständigt framförs är att en vapenvila måste följas av en fred baserad på två stater, Israel och Palestina. Detta är just en besvärjelse, inga tungt vägande parter vill ha en sådan lösning. Israeliska Knesset röstade nyligen näst intill enhälligt mot inrättande av en palestinsk stat. 

Tvåstatslösningen är också orealistisk på så vis att den vore svår att realisera ens om parterna gick in för det. Den förutsätter etisk resning (avhysning av judiska bosättningar på Västbanken) och skulle innebära att den palestinska befolkningen i Israel skulle hamna i en mer obekväm situation än den nuvarande (där den är andra klassens medborgare i en proklamerat judisk stat). Skulle de vara tvingade att lämna?

Jag har längde pläderat för en enstatslösning. Alla, från floden till havet, borde bebo en demokratisk och sekulär stat med samma politiska rättigheter. Denna vision har varit realistisk i betydelsen att den skulle komma att realiseras om alla gick in för den. Den har dock varit djupt orealistisk om man tänker sig att alla skulle bli överens om att etablera den. Jag har varit idealistiskt naiv när jag på ett obestämt sätt uttryckt mitt stöd för en sådan lösning. På frågan vad denna stat skulle heta, hur den skulle komma till stånd o.s.v., har jag inte haft några bra svar. Ändå är det den enda anständiga lösningen på konflikten. Det har också slagit mig att den grundläggande betingelsen för den växer fram. Ja, den enda staten, från floden till havet, existerar redan. Vårt tänkande kring konflikten bör ha detta som utgångspunkt.

Var och en som kastar en blick på men modern karta över Israel/Palestina, med bosättningar inritade, murar markerade och olika ockupationszoner utmärkta, ser att den enda staten i realiteten existerar i form av ett lapptäcke som heter Israel. Var och en som vill se en lösning av konflikten måste utgå från den insikten. 

Det alla som har något inflytande i frågan kan göra är att arbeta just för ett demokratiskt och sekulärt Israel med lika rätt för alla medborgare.

Båda parter vill ha hela territoriet för egen del. En viktig skillnad mellan parterna ligger emellertid i deras militära förmåga. Israels överlägsna styrka har gjort att den sionistiska drömmen i praktiken har realiserats. Hela det utlovade landet är nu erövrat. Men vad följer i så fall för framtiden?

En möjlighet är att Israel fullföljer politiken av apartheid, etnisk rensning och även folkmord. Den israeliska staten blir rasmässigt ren (judisk).

Med alla medel bör en sådan utveckling motverkas. Det alla som har något inflytande på frågan kan göra är att arbeta just för ett demokratiskt och sekulärt Israel med lika rätt för alla medborgare. Alla som bebor territoriet måste ges status som medborgare. Detta strider mot folkrätten, men annekteringar brukar på sikt godkännas. Här kan världssamfundet också ställa krav. Apartheidsystemet måste monteras ned. Det är ett villkor för att Stor-Israel ska nå internationellt erkännande.

Det kan vara intressant att notera att Israels militära övermakt är dess humanitära och politiska akilleshäl. Här kan man tala om historiens list. Styrkan har lett till kontroll av hela territoriet. Men kan man framhärda i ett se halva befolkningen som icke-medborgare? 

Då staten måste välja mellan avskaffande av apartheid och en internationell pariaställning bör det finnas många, inte bara muslimer, kristna och sekulära, utan också judar, som anammar kravet på demokrati, fredligt samarbete, juridiska avgöranden av tvister om mark och egendom. 

Lösningen på konflikten stavas fortsatt en stat för alla. Vägen dit måste börja i den situation som faktiskt råder. Den enda staten finns redan. Det gäller för alla som har inflytande över saken att se till så att den inte sjunker djupare in i det rena barbariet utan blir demokratisk och öppen för alla som bebor den.