Debatt: Livet som kyckling

”Det första ljuset jag får se är ljuset inuti en maskin. Bredvid mig finns det andra små kycklingar som är lika förvirrade som jag. Tillsammans plockas vi ned i lådor och in i en stor lastbil, trängseln är stor och vi vet inte var vi är på väg”, skriver Anna Harenius, sakkunnig etolog vid Djurens Rätt.

Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  

När lastbilen väl stannar har vi åkt i flera timmar och vi lastas till slut ut i en stor tom byggnad. Vi är så många att vi blir en enda stor massa och jag vet inte vart jag ska vända mig för tröst. I stallet finns luftigt spån att undersöka, mat och vatten. Det kanske inte blir så skrämmande att bo här?

Med tiden växer jag och så även de andra jag bor med. Varje dag går jag förbi någon som gett upp, blivit sjuk eller skadats. Det blir trängre och trängre. Till slut går det inte att undvika att gå in i någon annan så fort jag vänder mig. Det luftiga spånet är nu brunt av all vår gemensamma avföring. Det är inte lika intressant att picka i det längre men behovet att göra det är för starkt för att glömma bort.

Jag önskar att jag kunde gömma mig, söka trygghet och sitta högt upp. För att känna mig tryggare och för att komma ifrån trängseln på marken. De stora varelserna som kommer in varje dag för att ta ut de döda och döende ger mig ingen trygghet. De går inte att komma ifrån om de anser att just du haltar lite för mycket.

För att halta, det har blivit normalt bland oss. För var dag vi blir tyngre, blir också smärtan i benen värre. Vissa av oss har utvecklat sår under fötterna eftersom avföringen på marken blir frätande när vi sitter stilla för länge. Att röra på sig mer gör ont och att sluta göra våra behov är inget alternativ. Vi är fast.

Den natten då jag precis fyllt fem veckor kommer en stor maskin in i stallet som sopar upp en efter en av oss in i lådor igen. Jag försöker ta mig därifrån, men förgäves. Än en gång lastas vi in i en lastbil och mitt i all skräck hoppas jag på att tillvaron ska bli bättre. Kycklingen bredvid mig drar sina sista andetag, den har klämts under den hårdhänta packningen och orkar inte mer.

När lastbilen stannar en sista gång tar en sådan där stor tvåbent varelse tag i mig och hänger upp mig i benen. Det klämmer åt över mina ömma fötter och benen sticker av smärta. Jag kämpar för att ta mig loss, men det gör bara smärtan värre. Bredvid mig hänger mina medresenärer som jag delat boende med under så kort tid. Mitt huvud doppas ned i något blött och smärtsamt, min hals skärs upp och sedan finns jag inte mer.”

Över 99 miljoner kycklingar lider på det här sättet i Sverige varje år. De kläcks i maskiner och får aldrig träffa sina föräldrar. De flesta av dem transporteras två gånger i sitt liv, från kläckeriet till uppfödningsanläggningen och därifrån till slakteriet. Men alla överlever inte ens till den slaktfärdiga åldern på fem veckor och omkring 200 000 kycklingar dör under transport i Sverige varje år. Tycker du också det är fel att behandla djur så här? Välj bort kycklingarna från tallriken och välj vego i stället.