Debatt: Liberalismens blinda fläck är valfriheten

I en ledare 15 april tar Dagens Nyheter (DN) upp den situation som uppstått i Trelleborg, där Internationella Engelska Skolan (IES) kräver hyressubventioner för att etablera sig. Detta är enligt DN inte rimligt. Även moderaten Benjamin Dousa har framfört liknande kritik. Friskolor och kommunala skolor arbetar under olika villkor. Kommunen måste ta ett ansvar för alla elever, medan friskolan kan lägga ned om den inte tycker att verksamheten är tillräckligt lönsam, vilket DN kritiserar. DN-ledaren är också helt klar över att segregation är förutsättningen för friskolan.

Men för DN och Dousa är detta absolut inget argument för att ta bort friskolorna ur det svenska skolsystemet. Det är finansieringen som är fel. Att friskolorna har ett segregerat urval och mindre kostnader kan lösas genom att de helt enkelt får mindre ersättning. Ett sådant system finns enligt DN i Stockholm, där hänsyn tas till socioekonomiska villkor. En annan lösning kunde ju vara att helt enkelt inte ge friskolor hela skolpengen.

Så bra tänker många. Äntligen har liberalerna förstått. Likvärdigheten kräver olika tilldelning. Eller som DN formulerar det: ”I en likvärdig skola är det inte pengarna som fördelas lika mellan skolor. Det är elevernas möjlighet att nå målen.” Men kan vi nöja oss med detta? Segregationen finns ju kvar. Det viktiga är, säger DN, att de kommunala skolorna kompenseras eftersom ”de kanske har svårare att fylla klasserna och generellt har mindre självgående elever”.

Alltså, segregationen får vi leva med, men kommunala skolor som tar emot alla elever ska kompenseras. Likvärdigheten består i att pengar fördelas så att ”elevernas möjlighet att nå målen” är lika. Ja, detta är den liberala grundbulten: lika möjligheter. Att olika skolor har helt olika elevsammansättning, att ungdomar med olika social ­bakgrund aldrig möts är inget problem för dessa liberaler så länge de kommunala skolorna, som har mindre självgående elever, kompenseras. Hittills finns mig veterligt inget exempel på att någon kommun på dagens svenska skolmarknad lyckats uppnå likvärdighet med kompenserande åtgärder. 

Lika möjligheter låter bra och är förstås något bra, men i realiteten kräver det en skola där eleverna blandas, där elever oavsett bakgrund går tillsammans. Den likvärdiga skolan saboteras effektivt av den valfrihet som är helig för liberaler. Denna valfrihet består på skolområdet i att föräldrar ska kunna välja en segregerad skola, en skola där elever med liknande social bakgrund samlas och där ungdomar med en annan bakgrund nästan alltid sorteras bort.

Denna liberala kritik av friskolesystemet är absolut ett steg framåt. Men den innebär inte för ett ögonblick att systemet i grunden ifrågasätts. Tvärtom vill man justera och därigenom stärka systemet. Segregationen är inget problem så länge den bygger på valfrihet och vinster ska även i fortsättningen kunna slussas vidare ner i fickorna på riskkapitalister.