Debatt: Ledsagning måste regleras i ny lag

Tidigare var det närmast en självklarhet att vi med synnedsättning skulle få stöd att komma ut och kunna vara aktiva i samhället. Men precis som synskadade Anne Mondotter nyligen konstaterade i tidningen Mitti Stockholm:

– Nu är det som att beslutsfattarna letar efter varje kryphål som finns för att kunna neka ledsagning.    

Under det senaste decenniet har kommunerna börjat göra helt nya och snävare bedömningar gällande den för många livsviktiga insatsen ledsagning. En kartläggning från Socialstyrelsen som kom i somras visar att antalet personer som får del av insatsen har minskat med 68 procent i den personkrets som synskadade tillhör. Människor ringer oss, förtvivlade. Och vi försöker hjälpa dem att hävda sin rätt, men vi kan inte laga ett trasigt system.

Det som hänt är att de som överklagat kommunala ledsagningsbeslut har börjat få avslag även hos domstolarna. Lagstiftningen i sig har inte ändrats, det är en successivt förändrad rättspraxis vi talar om. Synskadades Riksförbund har upprepade gånger larmat om de allvarliga konsekvenserna för personer med varaktiga och svåra synnedsättningar.

Vem har råd att betala hundratals kronor för att få hjälp till affären och köpa mjölk? 

Förändringen kan bara förklaras av att kommunerna vill spara pengar. Behoven finns nämligen fortfarande. Numera får dock en del synskadade ledsagning via Socialtjänstlagen, SoL. Det innebär ett mer nödbetonat bistånd med stora begränsningar och färre antal timmar. De flesta kommuner tar dessutom ut avgifter för insatsen, i vissa fall mer än 400 kronor i timmen.  Som en medlem utryckte saken:

– Vem har råd att betala hundratals kronor för att få hjälp till affären och köpa mjölk?

Till bilden hör att de som fråntas sin LSS-ledsagning ofta är i en utsatt ekonomisk situation. De har i allmänhet inte råd att driva sitt ärende juridiskt gentemot kommunen, vilket bidrar till en snedvridning även i domsluten. 

Socialstyrelsens rapport från juni 2023 är sprungen ur ett regeringsuppdrag och den är tydlig i sina slutsatser. Synskadade nekas idag insatser enligt LSS och SoL kan inte ge en likvärdig tjänst som möter de behov som finns. En ny lag som reglerar ledsagning behövs således. Flera utredningar har gjorts och den senaste har socialtjänstministern haft på sitt bord i mer än ett halvår. Ändå händer ingenting.

Vi vet att det finns en stor hälsoklyfta mellan seende och synskadade. Bara drygt 30 procent av de som har svårt att se eller inte ser alls uppger att de har bra hälsa, jämfört med 70 procent av de som ser. Riskerna med för lite fysisk aktivitet och social isolering är välkända i forskningen. Människor som isoleras från sina medmänniskor får högre stressnivåer och försämrade kognitiva funktioner. Det är ingen slump att isolering både historiskt och idag av vissa används som tortyrmetod. 

När människor levde åtskilda under pandemin kraftsamlade ett helt samhälle för att hitta ett vaccin och bryta människors isolering. Men tyvärr måste vi konstatera att regeringen står passiv inför att synskadade varje dag upplever en liknande isolering. Det är inte värdigt Sverige år 2024.

Vad som krävs nu är handling. Vi uppmanar Camilla Waltersson Grönvall att göra verklighet av det expertmyndigheten Socialstyrelsen föreslår – utred en särskild lag om ledsagning.