Debatt: Låt inte SD få fritt spelrum på landsbygden

SD är det enda parti som lyckats mobilisera väljare kring de klyftor som skapats i gapet mellan stad och land, skriver Sara Parkman.

Efter söndagens katastrofval är vi många som undrar: Vad gick fel? 

Ett svar kan vara: Norrland har nu röstat på Sverigedemokraterna. Där gränsen för stöd till SD tidigare gick vid Ljungans utlopp har nu portarna öppnats och procenten flödar från älvarnas land.

Det är ett enormt misslyckande.

Jag vill inte ta bort ansvaret varje medborgare har inför sitt val, för SD är rasister och deras väljare är också – om inte rasister själva – trots allt okej med att SD är det. Men samtidigt är det som sker nu något mer än en djup kärlek inför rasistiska och fascistiska partier.

Det finns ett landsbygds- och klassförakt som inte bara bor i högern utan också i den medvetne-antirasistiska-ekologiska-storstads-medborgaren och den gör mig provocerad och förbannad.

I den svenska periferin samsas landsort med förort – känslan av att aldrig bli prioriterad och sedd är gemensam. I landsort och förort läggs allt ner. Åk in till Centrum så får ni unna er av det som är standard för medelsvensken. I valrörelsen är ingen intresserad av väljarna varken i förorten eller på landsorten. SD är det enda parti som lyckats mobilisera väljare kring de klyftor som skapats i gapet mellan stad och land. Så när Jimmie and friends ger ”enkla” svar på högerpolitikens konsekvenser för (vita) människor i periferin är det klart att det lockar väljare.

Jag tänker på hur flyktingmottagandet ser ut i Sverige idag, med fastighetsvärdar som haft bestånd i avfolkningsbygder som stått tomma i decennier och nu kan tjäna en hacka på att vissa måste fly. Då upphandlingarna med asylboenden oftast sker utan kommunens inblandning innebär det att ansvaret för mottagandet av de nya invånarna ligger hos asylboendet och på civilsamhället. Allt som oftast funkar det bra – lokalbefolkningen ställer upp med bilskjuts, skolundervisning, kulturkvällar, och jag får en känsla av att det är i Kopparberg eller Nordingrå folk möts på riktigt. Många upplever alltså att ansvar för integration i Sverige ligger på civilsamhället och att Migrationsverket och politikerna inte gör något. När det funkar blir det ett gott exempel, men när det inte går så finns noll support från de som sköter skattemedlen. Där föds förakt mot politiker, storstaden och etablissemanget.

Det är ett allvarligt problem när rikspolitiker inte engagerar sig utanför storstadsregionerna. När Gudrun Schyman under ett panelsamtal i Almedalen i förbifarten säger ”Vi ska bort med kommunerna och landstingens makt, det ska skötas statligt”, tänker jag: Hörde jag rätt? Hur fan kan man vilja att politiker i Stockholm ska sköta lokalpolitik i Kramfors kommun? Det måste bli tvärtom – decentralisering och respekt för de människor som verkar lokalt och kan platsen, de som förstår utvecklingen om den enda ambulansen dras in eller när ytterligare busslinjer försvinner. Eller när Mittuniversitet i Härnösand lades ner – var var då alla de aktivister som tror på kunskap som ett sätt att arbeta intersektionellt?

Men. De senaste årens antirasistiska och feministiska rörelser har sått frön runt om i hela landet. Och om vi vattnar och ger åkrarna näring under de kommande fyra åren kommer vi se en äng, en åker, en skog. Vi växer. Vi måste växa. Vi är alltid starkare.