Debatt: Låt inte högern blanda bort korten om antisemitism

Palestina-stödet är ett symptom på att antisemitism finns i vänsterns DNA, så låter det ibland från höger. Det stämmer inte. Historiskt finns det en antisemitism bland tidiga utopiska socialister och arbetarpopulister i skråsamhället. Men i den socialistiska tradition som dagens vänster härrör från och som växte fram under industrialismen försvann det mesta av den här populistiska antisemitismen.

Hos Marx står inte konflikten mellan olika grupper i det borttvinande ståndssamhället utan mellan de som arbetar och de som äger fabrikerna. Arbetarklassen som då också bestod av miljoner judiska medlemmar skapade mervärdet i ekonomin och därmed också hade en enorm makt. Om arbetarna förenar sig över nationsgränser och etniska barriärer kan de välta kapitalismen över ända. Av den anledningen är antisemitism och all annan rasism ett hinder för socialismens förverkligande och ett verktyg de som vill upprätthålla kapitalismen.

Det antisemitiskt präglade tsardömet pekade ut judar som de som stod bakom arbetarupproren. När det störtades avskaffade vänsterrevolutionärerna de antijudiska lagarna och införe landsomfattande kampanjer mot antisemitism. Upprorsvågen som senare spreds till Europa bemöttes av fascismen, som skyllde en judisk-kommunistisk konspiration för att ha undergrävt den nationella enigheten under Första världskriget. Antisemitismen var ett sätt att misstänkliggöra upprorsrörelser och bekämpa det reella missnöjet med kapitalismen. De borgerliga såg fascismen som ett medel för att slå ut arbetaruppror och hjälpte den till makten i flera länder. Resultatet med Förintelsens fasor känner vi väl till. 1900-talets vänster var alltså framförallt en antirasistisk, pro-judisk kraft till skillnad från stora delar av högern.

Visst finns det också anledning att prata om antisemitism under stalinismen. Öststaterna gick emot många socialistiska ideal, liksom den om arbetarenhet och internationalism, bland annat i Polen med antisemitiska kampanjer under 1960-talet. Men att påstå att det är representativt för vänsterns idéer eller agerande idag är inte särskilt seriöst. Med historien som slagträ skulle det på samma vis gå att påstå att borgarna idag är antisemiter för att de citerar Voltaire eller för att de släppte fram Hitler till makten i Tyskland 1931. Så hur är det idag, betyder högerns Israelstöd idag att de står på barrikaderna mot antisemitism?

Sverigedemokraterna är starkt pro-israeliska och vill flytta Sveriges ambassad till Jerusalem. SD hotar samtidigt de nationella minoriteternas rättigheter, vill avkriminalisera hets mot folkgrupp och förbjuda all förekomst av koshermat. Toppolitiker som Björn ”judar är inte svenskar” Söder och en aldrig sinande ström av Förintelseförnekande lokalpolitiker gör partiet till det mest judefientliga i Riksdagen. Högern är beredd att ge SD avgörande inflytande över svensk politik samtidigt som man varnar för vänsterns Israelkritik. Det visar att ens inställning till Israel inte säger något om hur man ser på den judiska gruppens rättigheter.

Tittar man på USA ser man samma mönster. ”Fina människor”, kallar Trump nazisterna i Charlottesville och flyttar USA-ambassaden till Jerusalem, erkänner annekteringen av Golanhöjderna och öppnar för att göra detsamma med Västbanken. ”Jews will not replace us”, ropar folk på demonstrationer inspirerade av den amerikanska vit maktideologen Richard Spencer, samtidigt som han talar sig varm för Israel som modell för den etno-stat han vill se i USA (Haaretz, 19/9 -2017). Benjamin Netanyahu kallar Israelkritik för antisemitism men flörtar själv med judehatets krafter. Netanyahu har knutit band med den antisemitiska Orban-regimen, inlett vänskap med Brasiliens Jair Bolsonaro och Italiens Matteo Salvini. Likud bänkar sig bredvid Sverigedemokraterna, lettiska nazistvurmarna i Nationella Alliansen och post-fascistiska Italiens bröder i den högerkonservativa internationalen ACRE.

I Israel drivs en rasistisk nationslag igenom, kritiska medier köps upp och människorättsorganisationer stryps ekonomiskt. Vi ser protesterande Gazabor mördas, hämningslös bosättarexpansion och avsteg från tvåstatslösningen. Med högerpopulister i västerländska regeringar och parlament tystnar kritiken och ockupationen får fria tyglar. Krafter som Alternativ för Tyskland lobbar för att förbjuda bojkottrörelsen BDS.

Israelstödet gör det möjligt för de högerextrema att tvätta sin judehatande byk samtidigt som de inte behöver göra upp med antisemitismen och Soros-hatet. Samtidigt är Israel med sin etniska separationspolitik på ockuperad mark (men också inne i landet) en naturlig förebild för nyfascismen. Pro-israelisk antisemitism är alltså inte alls en omöjlighet.

Hur ska vänstern förhålla sig till en realitet där Israel inte försvarar judars rätt i världen utan tvärtom samarbetar med judehatets krafter för att inrätta en ordning där mänskliga rättigheter och folkrätt väger lätt? Hur ska vi agera när bosättarexpansionen, apartheidmuren och den rasistiska nationslagen gör tvåstatslösningen allt mer avlägsen? Krafter i de unga judiska fredsrörelserna i USA och Israel som kämpar för samexistens och det civila palestinska motståndet kan visa vägen. Allt fler pratar återigen om idén om en demokratisk stat för både judar och araber, en federation eller öppna gränser mellan två samverkande nationer. Det borde vi också göra, istället för att avfärda den demokratiska enstatslösningen som antisemitism. Vår rörelse stod ju upp för den visionen på 1960- och 70-talen jämte den då vänsterorienterade palestinska befrielserörelsen PLO.

I dag är den nog mer aktuell än någonsin. Samexistens är nog det enda som kan bryta ockupationen och apartheid samt erbjuda både araber och judar frihet, rättvisa och trygghet. Så låt oss göra upp med nationalismens paradigm både här hemma och i utrikespolitiken! Jag har svårt att tänka mig en mer antirasistisk och internationalistisk gärning för vänstern idag.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.