I spåren av pandemin prövas vårt samhälle. Vi som medborgare och medmänniskor ställs inför nya situationer vi aldrig tidigare upplevt. Både positiva och negativa nya beteendemönster uppstår. Medan vissa tömmer matbutiker och hamstrar för att skydda sig själva, hittar andra nya och innovativa lösningar i omtanke om andra. I Sverige verkar vi vara rätt följsamma till myndigheternas råd, men liksom i andra länder som upplever kris, agerar vi som enskilda människor med liknande oro och irrationella beteenden, men också med omtanke och solidaritet med andra.

Våra samhällsinstitutioner prövas också. Sjukvård, skola, omsorg och andra bärande funktioner ställs inför helt nya utmaningar och tvingas göra nya prioriteringar i ett nytt landskap där förutsättningarna ständigt förändras. Vi är övertygade om att kommuner, regioner och statliga myndigheter gör sitt yttersta för att hantera sin verksamhet och att prioriteringar för att rädda liv och hälsa alltid går först. När det uppstår hinder i regelverk för att kunna göra motiverade omprioriteringar, är det bra att de uppmärksammas och åtgärdas så att byråkrati inte står i vägen för klok handling.

Inom funktionsrättsrörelsen får vi vittnesmål som handlar om att personer som i sin vardag är beroende av exempelvis personlig assistent eller boendestödjare, inte får det viktiga stödet, därför att det i spåren av krisen saknas personal, och att varken personal eller personen med funktionsnedsättning har tillgång till skyddsutrustning. Andra exempel är att LSS-boenden slagits igen på grund av smittorisk eller personalbrist, vilket får till konsekvens att personer plötsligt berövas sina hem. Larmrapporter från den internationella funktionsrättsrörelsen pekar på än mer graverande erfarenheter. European Disability Forum, EDF, tar upp ren diskriminering i akutvården och djupt oroande flytt av personer till större institutioner inom EU.

Via våra systerorganisationer i andra länder bär vi också med oss en del oroande erfarenheter från tidigare kriser. Under finanskrisen som drabbade länder som Island och Grekland, skedde stora samhällsförändringar i snabb takt. Av nöd togs tuffa politiska beslut, vart och ett motiverat av den dagsaktuella rådande krissituationen. I efterhand, med krisen i backspegeln, kunde tyvärr konstateras att de människor som var i störst behov av samhällets stöd innan krisen, också var de som drabbats hårdast och fick betala det högsta priset under och efter krisen. Personer med funktionsnedsättning som före krisen uppnått olika grad av självbestämmande och fungerande liv, fick sina möjligheter kraftigt reducerade. När krisen blåst över och näringsliv och samhället kommer på fötter igen, släpar återställandet efter för de som drabbats hårdast. En mentalitet av ”lagom för handikappade” hade förstärkts och delvis legitimerats under krisen, men sedan också bitit sig fast efteråt.

Det ligger tyvärr i krisens inneboende logik: När liv och hälsa måste prioriteras får allt annat stå tillbaka, även andra grundläggande mänskliga rättigheter. Därför finns också ett internationellt regelverk på plats i form av de FN-konventioner som världens länder slutit upp bakom. Ett viktigt syfte med konventionerna är just att säkerställa att olika grupper som riskerar att drabbas hårdare än andra, kan skyddas i händelser av samhällskris. Skyddsvärdet kommer av att vissa av oss inte har samma möjligheter som andra att kunna hantera en förändrad situation av egen kraft. Samhällets stödfunktioner är inte begränsade till vissa insatser under kortare perioder av ens liv, utan är avgörande för varje dag, hela livet.

Vi hoppas och tror att Sveriges förmåga att hantera den nuvarande pandemin är god. Vi har välfungerande samhällsinstitutioner och vi tror på enskilda människors förnuft och omsorg om sin nästa. Vi tror också att pressade verksamheter klarar av att göra kloka prioriteringar. Men vi måste samtidigt vara medvetna om att en samhällskris prövar oss alla och i raden av många snabba beslut som måste fattas, får inte den samlade effekten bli att vissa gruppers grundläggande rättigheter återkommande får stå tillbaka. Grupper som redan nu ofta redan nedprioriteras i samhällsekonomin. Vårt gemensamma värnande om mänskliga rättigheter och allas lika värde har aldrig varit viktigare än nu.