Debatt: Låt inte de fattigaste betala för klimatkrisen

Utvecklingsländer drabbas hårdast av klimatkrisen och behöver därför få stöd genom klimatbistånd för att kunna hantera uppvärmningens negativa effekter, och för att kunna bygga ut grön energi till sina medborgare. Det är de rika länderna som ligger bakom problemet som måste betala för detta och 2009 lovade rika länder att bidra med minst 100 miljarder dollar per år framtill 2020 i nya medel till utvecklingsländer.

Nu släpper vi på Oxfam en rapport som visar att den globala klimatfinansieringen är mycket mindre än vad som rapporteras, troligen bara en tredjedel så stor.

2017–2018, den senaste perioden det finns data för, uppgick den rapporterade klimatfinansieringen till uppskattningsvis 59,5 miljarder dollar. Men vår analys visar att den verkliga summan snarare ligger någonstans mellan 19 och 22,5 miljarder dollar. Anledningen till den stora skillnaden är att lån, och investeringar som egentligen inte har något med klimatet att göra, felaktigt räknas som klimatfinansiering.

80 procent av det som idag kallas klimatfinansiering är inte bistånd utan andra former av finansiering, framför allt lån som måste betalas tillbaka. Den stora användningen av lån i klimatfinansieringen är en hitintills okänd skandal. Världens fattigaste länder som ofta redan är svårt skuldtyngda ska inte tvingas skuldsättas ytterligare för att kunna hantera en klimatkris de inte bär något ansvar för.

Det finns även andra problem med klimatfinansieringen. Bara 20 procent har gått till låginkomstländer, trots att de ofta är de värst drabbade. Och bara 25 procent av klimatfinansieringen har gått till åtgärder för att hjälpa länder hantera klimatkrisens effekter, medan majoriteten i stället har spenderats på, ibland tveksamma, åtgärder för att minska utsläppen. Ett exempel på en ineffektiv satsning är hur Japan har kallat investeringar i ”effektiv” kolkraft i Bangladesh för klimatfinansiering.

Bra klimatfinansiering är en livlina för de fattigaste som drabbas av klimatkrisens effekter redan idag. Ett exempel på ett projekt som i stället varit effektivt är ett initiativ från Internationella fonden för jordbruksutveckling som hjälpt åtta miljoner småbrukare i 43 länder att hantera uppvärmningen, exempelvis genom att klimatsäkra infrastruktur och förbättra tillgången till vatten. Småbrukare i fattiga länder är ofta extra sårbara inför uppvärmningens effekter, såsom oregelbundet regn, torka, översvämningar och skadedjur.

Klimatkrisen kommer leda till lidande, hunger och fattigdom för världens mest utsatta. Senast i förra veckan kom Världsbanken med nya siffror som visar att klimatförändringarna redan inom tio år kan driva ytterligare drygt 130 miljoner människor på jorden in i extrem fattigdom.

Sverige utmärker sig som ett av de bättre länderna i världen när det gäller klimatfinansiering, både när det gäller summorna som ges och att pengarna ges som bistånd, inte som lån. 2019 uppgick den svenska finansieringen till 7,5 miljarder kronor vilket är 3,5 gånger mer än 2014. Men inte ens Sverige gör tillräckligt. 2009 utlovades att klimatbiståndet skulle vara ”nytt och additionellt”, det vill säga ges utöver det vanliga biståndet. Trots detta tas Sveriges klimatfinansiering från det ordinarie biståndet och är därför inte extra pengar.

Vi vill att Sverige nu lever upp till sitt löfte och skjuter till extra pengar utöver biståndsramen på en procent av bruttonational­inkomsten. Sverige har som ett rikt land ett mycket större ansvar för klimatproblematiken både i form av våra historiska utsläpp och genom vår möjlighet att bidra till att finansiera lösningen.

Sverige måste också påverka de internationella förhandlingarna om klimatfinansering så att summorna höjs och att pengarna ges som bistånd, inte lån. Det är hög tid att de människor i fattigdom som redan idag drabbas av klimatkrisens effekter får den hjälp de både behöver och har rätt till.