Debatt: Låt förskolan vara en digital frizon

På senare år har jag som lärare sett hur oron i klassrummen har ökat. Samtidigt exponeras barn i allt större omfattning för digitala medier. Nu har man även gjort digitalisering obligatorisk i förskolan, trots att forskning visar att detta medför stora risker. Vad ger det för konsekvenser och vad behöver förskolebarn – egentligen?

När jag följer skoldebatten kan jag skönja en viss oro och desperation över att svenska skolbarns resultat sjunker i Pisamätningar och andra kunskapsmätningar. I sin nitiska iver att försöka återta täten har regeringen sedan 1 juli i år infört i skollagen att man ska använda digitala läromedel redan i förskolan. Syftet är enligt Skolverket att redan tidigt lägga grunden till fyra aspekter av ­digital kompetens: ”Att förstå digitaliseringens påverkan på samhället, att kunna använda och förstå digitala verktyg och medier, att ha ett kritiskt och ansvarsfullt förhållningssätt, samt att kunna lösa problem och omsätta idéer i handling”. Att framtidens vuxna kommer att behöva den digitala kompetens som Skolverket beskriver, råder det ingen tvekan om. Men grundläggs verkligen dessa kompetenser på bästa sätt genom att barn använder digitala läromedel redan i förskolan?

Flera länder, som Frankrike, Kanada och Australien, är mycket restriktiva beträffande barns användning av digitala verktyg. Man begränsar, eller rent av förbjuder, användning av skärmar och trådlösa nätverk i skolor och förskolor för att skydda barnen från eventuella risker. I Sverige gör man tvärtom digitaliseringen obligatorisk. Svenska föräldrar kan inte längre välja en skärmfri förskola. Vad får det för konsekvenser?  

Den första generationen små barn som exponerats i större omfattning för pekskärmar och smarttelefoner, är inte vuxna ännu. Man vet alltså inte om det gör nytta eller skada för dem på lång sikt. Det är således ett stort osäkert experiment man utsätter barnen för. Forskningen på området är dock omfattande idag. Tidig användning av digitala medier tycks kunna ge en rad negativa konsekvenser. Överläkare i psykiatri, Anders Hansen, och hjärnforskare, Sissela Nutley, båda vid Karolinska Institutet belyser riskerna. Sömnstörningar, försenad språkutveckling, koncentrations­svårigheter, problem med arbetsminne och bristande empatisk förmåga är bara några av de svårigheter unga skärmbrukare riskerar att drabbas av.  

De flesta barn idag exponeras redan i stor omfattning för digitala skärmar av alla de slag. Man tycks betrakta barn som tomma minivuxna som man kan fylla med digital och intellektuell kunskap, i tron att ju tidigare man börjar desto mer kan man proppa i dem. Men små barn har helt andra behov än digital träning och kritiskt analyserande.

De behöver all sin tid till att utveckla kroppsliga förmågor och leka fritt, interagera med riktiga människor och knyta an till vuxna. Låt barn slippa politikers experimenterande och spekulativa resultat- och nyttotänkande i förskolan. Låt barn vara i fred i sin barndoms-oas, där de genom sinnliga erfarenheter i sin fysiska omgivning, och genom vuxnas muntliga berättande, får skapa sina egna inre bilder. Det inre skapandet, och leken, kommer då ur dem själva och stärker deras fantasi och kreativa förmågor.

Det ger dem bättre förutsättningar att bli ansvarsfulla och kloka IT-användare i framtiden. Var sak har sin tid. Låt svensk förskola på ett föredömligt sätt vara en digital frizon för alla barn.