Debatt: Låt ensamkommande som varit i Sverige mer än ett år stanna!

Många föräldrar har i stor förtvivlan och desperation bestämt sig för att skicka iväg sina barn till ett land där barnet kan bo, utbilda sig och framförallt; att leva i trygghet. De vi möter har gemensamma erfarenheter av att vara tvungna att bryta upp från en miljö de är vana vid.

Många gånger sker detta på ett väldigt traumatiskt sätt. Men de gör det ändå för att få en chans till ett annat liv. Barnen och ungdomar vi möter kommer från områden med våldsamma och blodiga konflikter och många av dem bär på erfarenheter av att vuxenvärlden svikit dem. 

För många har själva flykten till Sverige varit lång och farlig med inslag av misshandel, fängslande och övergrepp av olika slag. Det finns en stor risk att de drabbas av psykisk och fysisk ohälsa. En risk som vi kan förebygga. Det är också viktigt att komma ihåg att de inte enbart är offer för krig, tortyr, människohandel och omsorgssvikt. De allra flesta har också resurser och underbara egenskaper som gör att de trots allt klarar av att hantera de risker de utsatts för.

Barn och ungdomar som kommer ensamma till Sverige och söker asyl behöver ett hem, de behöver trygga och kärleksfulla relationer med vuxna. De behöver oss! Vi ser deras ögon som är fulla av sorg och längtan, längtan efter lugn och ro. 

Längtan efter ett svar, ett beslut som säger att jag får stanna i det här landet. Vi hör deras ständiga fråga; när får jag veta? Varför får jag inget svar? Vi hör deras oroliga tankar; hur blir det med mig? Många har en stark vilja och en stark ambition att göra något bra av sin chans till utbildning och senare också arbete. 

De är så livsbejakande och så ambitiösa när det gäller skolgången och att lära sig det svenska språket.- De här positiva sidorna är lika viktiga att uppmärksamma och bekräfta som att de befinner sig i en utsatt situation och behöver omtanke och stöd. Ett besked om avslag leder ofta till en allvarlig kris för den vi möter! Ett avslag innebär för de allra flesta att en dröm om en bättre framtid har krossats. För vissa är avslaget också ett reellt hot och de känner en äkta fruktan för sitt eget liv. För dem vars föräldrar är döda eller försvunna, kommer frågan om vart man ska ta vägen? Vart och till vem kommer man att skickas tillbaka?

Många av de ensamkommande kan också uppleva starka känslor av skam över att ha misslyckats med att inte få stanna. Vi måste, som de flesta andra kommuner, skriva ut 18-åringarna på dagen de fyller år naturligt, eller i direkt anslutning till Migrationsverkets åldersuppskrivningar. Familjehemsplaceringar och HVB-placeringar som regelbundet har följts upp sedan första dagen avslutas abrupt. De som är fortsatt placerade flyttas runt när HVB-hemmen stängs ett efter ett, utan någon hänsyn till ungdomarnas bästa.

I samtal har vi lyssnat, peppat, stöttat och härbärgerat. Ungdomarna har hoppats på asyl och berättat att de vill ge tillbaka med sina framtida jobb för att på så vis tacka Sverige för att vi gav dem skydd och stöd. Vi våndas allt mer kring de samtal vi har med ungdomarna. Vi hanterar nu Migrationsverkets och våra egna avslag på löpande band. Situationen är hemsk. Vi önskar att våra politiker nu tar beslut om att låta alla ensamkommande barn och ungdomar som varit i Sverige mer än ett år att får stanna!

Helena Henning, familjehemssekreterare
Rose Ntwarante, socialsekreterare
Marina Röstlinger, familjehemssekreterare
Hanna Krusmon, socialsekreterare
Ewa-Lena Karlsson, socialsekreterare
Matilda Nejman, biträdande socialsekreterare
Diana Bargabriel, familjehemssekreterare
Malin Lundin, familjehemssekreterare
Sargul Mohammadi, familjehemssekreterare
Filippa Svensson, socialsekreterare