Debatt: Lärarmarsch mot vinsterna i skolan

På lördag, den 18:e maj, kommer Lärarmarschen gå av stapeln i sex svenska städer, däribland Stockholm. Marschen är ett gräsrotsinitiativ bland pedagoger i de flesta skolformer som bland annat kräver stopp för ”effektiviseringen” av skolan och förskolan samt stopp för extra arbetsuppgifter, såsom ökade dokumentationskrav. 

Initiativet har fått stöd från både Kommunal och från de två lärarfacken, Lärarförbundet (LF) och Lärarnas Riksförbund (LR). Storstockholms Utbildningssyndikat av Sveriges Arbetares Centralorganisation (SAC), kommer också att delta i manifestationen. Vi organiserar arbetare i hela utbildningssektorn, från förskola till högskola, såväl lärare som städare.

Det gör vi eftersom alla anställda i grunden har gemensamma intressen gentemot ledningen på arbetsplatsen i egenskap av anställda. De enda vi inte organiserar är därför de som leder och fördelar arbetet eller som ansvarar för lönesättning och avskedande av andra arbetare, såsom rektorer och skolchefer.

Vi vill att så många som möjligt deltar i marschen. Det vill vi för att skillnaden mellan vad utbildningssektorns arbetare tjänar på och vad politiker, rektorer och skolägare tjänar på aldrig har varit så tydlig som den är idag. 

Sedan friskolereformen 1992 har skolan marknadsanpassats allt mer. Det syns i de omskrivna vinsterna i välfärden, men också i den kommunala verksamhetens efterapning av det som den privata sektorn kallar ”effektivitet”. Effektivisering är inte nödvändigtvis en negativ process. Om större resultat uppnås med mindre arbete är det en bra sak. Ur ledningens perspektiv handlar dock effektivisering inte om att mer ska uppnås, utan om att samma mål ska uppnås för mindre pengar.
 

Eftersom verksamhetens enda inkomst är studerande elever ”lönar sig” undervisningen bara om den kan locka nästa kull av sökande till skolan. Enda sättet att effektivisera är då att bespara, särskilt i anställningskostnader för personalen, och att i minsta möjliga mån underkänna de elever som på grund av ökande klasstorlekar och allt färre lektionstimmar aldrig gavs en chans att klara skolan. 

Samma utveckling ledde förra våren i USA till vilda lärarstrejker, trots de egna fackens förmaningar om lugn och försoning, emot nedskärningar och ökande arbetsbörda. De vann striden, tack vare stödet från både sina elever och det omgivande samhället. Dessa lärare borde vara ett exempel för oss alla men bör tolkas vidare till gemensam kamp för skolans arbetare.

För oss i SAC finns bara en långsiktig lösning. Personalen måste välja sin ledning och ha makten att avsätta den. Bara då kan skolans verkliga experter forma verksamheten efter elevernas behov. Vägen dit är inte enkel, utan kommer att bygga på att skolans personal, men också dess elever, gör motstånd inte bara mot “effektiviseringar” utan mot själva diktaturen i skolan. Ett första steg mot en jämlik och demokratisk skola är att så många som möjligt sluter upp i Lärarmarschen för att visa vårt missnöje med den nuvarande utvecklingen. 

I Stockholm samlas vi på lördag klockan 13:45 vid Sergels torg för att sedan tåga mot Mynttorget, utanför Riksdagen, och visa vårt missnöje. 

Vi syns där, vänner och ­kollegor!