Debatt: Landstinget bör ha en nollvision mot inställda operationer

För de flesta patienter, kvinnor som män, oavsett ålder, är en operation ett ingrepp som antagligen genererar oro. Man har bespetsat sig på att sövas ned och skäras upp, på att något ska plockas ur eller placeras i en. Man har fastat ett dygn och förberett sig mentalt. Naturligtvis vill man att operationen ska vara framgångsrik. Och det är den oftast i Sverige, ska sägas. Åtminstone när den blir av.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Men en ökande del patienter i Stockholm får med kort varsel sina operationer inställda eller skjutna på oviss framtid. Här har antalet operationer som antingen ställts in helt eller skjutits upp ökat markant mellan 2015 och 2016. Mellan januari och september i år har drygt 1 000 planerade operationer på Danderyds sjukhus strukits eller störts. Anledningen är ofta brist – på personal och vårdplatser. På Karolinska sjukhuset har i skrivande stund 376 operationer inte blivit av, på grund av att det saknats personal. Från patientnämnden kommer fler och fler klagomål, som inte är någon munter läsning.

En utebliven operation kan vara ett hårt slag för patienten, och det är ett misslyckande för vården. Det är därför något som ska tillhöra vårdens mest sällsynta undantagsfall. Men så ser det tyvärr inte ut i Stockholms läns landsting, det moderata skyltfönstret där sjukhusen är dyrast i världen och allt är upp och ner.  

I somras gick bland annat att läsa om ett barn, vars schemalagda operationer fick ställas in vid tre olika tillfällen. En gång hade man till och med hunnit söva barnet, innan insikten infann sig att det saknades operationssjuksköterskor. Man fick lov att väcka barnet utan genomförd operation. Och faktum är att ju mer man gräver i den här frågan, desto fler berättelser om nedsövda patienter som väckts utan att ha blivit opererade, på grund av personalbrist, stöter man på. 

Det har varit mycket svårt att få fram siffror på inställda operationer. Anledningen till det kan vi spekulera i. Helt uppenbart är i alla fall att medan man gärna mäter och för statistik över utförd vård, är siffrorna på den vård som inte utförs – till exempel ett kirurgiskt ingrepp som ställs in – betydligt sällsyntare. Därför kan man misstänka att det finns ett stort mörkertal. Det är också höljt i dunkel vems operationer det är som ställs in – kvinnors eller mäns? Var bor patienterna, i innerstaden eller områden med hög ohälsa? Det är problematiskt att frågan präglas av så mycket okunskap.

Men vem det än är som råkar ut för det, är det oacceptabelt att så pass många operationer stryks eller skjuts upp till följd av brist på personal. Men det går att undvika – finns den politiska viljan går personalbristen att lösa.

Så vad gör den borgerliga minoriteten som styr Stockholms läns landsting åt saken?

Inte mycket, tyvärr. Politikens uppgift är att skapa goda förutsättningar för läkarna och sjuksköterskorna att verka under, inte peta i sjukhusens verksamheter, menar Marie Ljungberg Schött (M). Ja, och hur går det med det? Antalet inställda eller uppskjutna ingrepp tickar ju uppåt. 

Liberala hälso- och sjukvårdslandstingsrådet Anna Starbrink hävdar ofta att SLL minsann har kortare köer och en allmänt bättre situation än många regioner. Men det går inte att ställa SLL, Sveriges näst största ekonomi, bredvid mindre regioner med betydligt mindre resurser. Starbrink säger också gärna att ingen blir frisk i vårdkön, och det stämmer förstås. Men ingen blir heller frisk av att få sin operation struken eller uppskjuten. 

I slutändan vilar ansvaret ändå på de styrande politikerna. Och operationer ställs i huvudsak in på grund av personalbrist. Det är och förblir vårdens största utmaning. Den ansvariga borgerliga minoriteten gör långt ifrån tillräckligt för att komma till rätta med detta. Landstinget bör ha en nollvision mot inställda operationer orsakade av personalbrist.