Landsbygden har blivit skattepopulismens gisslan

Vi ser det på nytt. Hur landsbygden används som slagträ i debatten. Denna gång är det bensinupproret som närmast kidnappat landsorten i kampen för sänkta bensinskatter. Trots att vi går mot en utfasning av fossila bränslen, och på sikt förbränningsmotorerna.

När elcyklarna subventionerades fick vi veta att detta var ett storstadspåfund, trots att nyttan var störst där alternativ i form av kollektivtrafik saknas. Vilket även utfallet av reformen visade. Störst antal elcykelpremier per tusen invånare delades ut i län som inte var storstadslän.

Det är ingen mänsklig rättighet att ta bilen några kilometer till idrottsträningen, eller för småärenden, vare sig i bruksort eller storstad. Generella skattesänkningar på bensin är verkningslöst om vi vill prioritera nödvändiga transporter, och förödande för omställningen till ett fossilfritt samhälle. Gladast blir dom som kör mycket, mest i onödan. Landsbygden har blivit skattepopulismens gisslan.

I det famösa vedupproret, där människor protesterade mot att Boverket ville förbjuda att nyinstallera gamla vedspisar i nya hus för att leva upp till nya utsläppskrav, skildrades landsbygden på ett föraktfullt sätt. Norges system med ”clean burn”, sedan 20 år, var tydligen för modernt för den svenska landsbygden. I Norge har braskaminer med ren teknologi, så kallad clean burn, varit ett krav sedan 1998. Men här ska det inte vara så noga med rökgaser eller bränsleåtgång. Att Norge dessutom har skrotningspremie på gamla spisar, gör att vi kan se fram emot en import av i grannlandet utdömda värmekällor.

Landsbygden, inklusive småorter och samhällen, får inte bli något ”vilda västern”, där enskilda gör lite som dom vill, och där samhällets åtaganden blir halvhjärtade.

Hälso- och sjukvård är ett annat sorgligt exempel. Den nära vården är primärvård i form av husläkare eller vårdcentral. Det är den vi måste säkra upp i hela landet.

Sjukhusvården däremot, inte minst förlossningar, måste baseras på underlag och kompetens. Inte antal mil. Ett BB har ständigt närvarade förlossnings- och narkosläkare, och även tillgång till neonatalavdelning. Annars är det inget BB. Vi får aldrig acceptera att specialistvård förfaller till andra klassens vård. Avstånd måste istället bemästras via ambulans – helikopter om så krävs – och väl fungerande patienthotell.

Till och med från landsbygdshåll argumenteras för en landsbygd utanför samhällsgemenskapen. Absoluta krav på närhet överordnas vetenskap och beprövad erfarenhet. Symbolfrågor ses som viktigare än helheten. Samordningsvinster ersätts av bypolitik och revirtänkande.

Stad och land ställs mot varandra, samtidigt som många stadsbor har sina rötter kvar på landsbygden.

Landsortens största problem är att den dräneras på utbildade och talangfulla personer (Marc Keuschnigg, Linköpings universitet, har lett en studie om detta). För att vända den trenden krävs nytänkande och entreprenörskap – ett inflöde av kompetens. Alltså raka motsatsen till den nedvärdering jag ger exempel på.

Dagens kommunala skatteutjämningssystem, som utjämnar på individnivå, måste ersättas av en utjämning där nödvändig service utgör grunden. Separatism i form av att vissa orter ska få återbäring för nyttjade naturresurser, är inget annat än ett hån mot områden, som saknar naturtillgångar. Ännu en klyvning, och mera populism.

Bilden av en statisk landsbygd, som inte vill förändras, inte förnyas, är en nidbild, även när den sprids av folk som säger sig vilja värna bygden. Sedan spelar det ingen roll om det är en stadsbo eller landsbygdsdebattör.