Debatt: Lägg klimatansvaret där det hör hemma

I den klimatpolitiska debatten återkommer två retoriska figurer.

Den första retoriska figuren handlar om att göra det enklare för privatpersoner att göra goda konsumtionsval. Kampanjer uppmanar privatpersoner att äta mindre kött, flyga mindre, välja kollektivtrafiken till jobbet, cykla mer, sopsortera, använda mindre plast… Hur individer kan ta ansvar har fått stort genomslag i bland annat sociala medier med upprop som ”vi stannar på jorden” och ”köttfri måndag”.

Den andra retoriska figuren ­bygger på att det behövs mer pengar till forskning. Det finns en stark tilltro till att mera forskning i sig kan lösa klimatfrågan. Om vi bara visste vad. Om vi bara visste hur. Vi behöver veta mer.

Problemet med båda figurerna är de har en väldigt begränsad effekt på den globala uppvärmningen. Vi har ovan kallat dem ”retoriska figurer” och inte ”förslag” därför att vi menar att de är att betrakta som tomma ord som används för att skjuta fokus från politikers makt och ansvar att ta obekväma beslut.

Vi är helt eniga med att kunskap är viktigt, men kunskap är meningslös om den inte används. När det gäller den globala uppvärmningen så vet vi redan tillräckligt mycket för att kunna agera. Forskare har konstaterat sedan länge att det krävs politiska åtgärder för att rejält minska utsläppen av växthusgaser för att stoppa uppvärmningen.

Åtgärderna behöver dessutom vid det här laget vara kraftfulla och inrikta sig på områden där de ger störst effekt, det vill säga mot producenterna, inte mot konsumenterna. Konsumtion hänger ihop med höga utsläpp, men kampanjer för att frivilligt få fler att äta vegetariskt, avstå flyget och åka kollektivt kommer inte att ha i närheten av den kraftfulla effekt som redan behövs. Däremot finns det politiska förslag som kan leda till att konsumtionen minskar, vilket forskningen också pekat på sedan länge.

Sällan har innehållslösheten i dessa retoriska figurer varit så tydlig som i frågan om utbyggnaden av Preems raffinaderi utanför Lysekil. Medan privatpersoner uppmanas att göra klimatsmarta val i vardagen, tillåter staten, i det här fallet via av Mark- och miljödomstolen, att ett oljebolag skapar en produktionsenhet som i så fall blir Sveriges enskilt största utsläppare av växthusgaser. Privatpersoner och miljöorganisationer protesterar mot bygget. Men det verkar som att det endast är den individuella konsumtionen som privatpersoner förväntas ta ansvar för, istället för att protestera mot den fossila industrin som försatt oss i den här situationen.

Klimatfrågan handlar om att rädda mänskligt och icke-mänskligt liv så som vi känner det. Det må låta överdrivet, men forskning visar (sic!) att det är sant. Knäckfrågan för att kunna göra det är inte att vi vet för lite eller att privatpersoner gör dåliga klimatval i vardagen.

Knäckfrågan är avsaknaden av modiga politiker.