Debatt: Lägg ansvaret för våld där det hör hemma!

Enligt en undersökning av Brå, Brottsförebyggande rådet, finns siffror som tyder på att män och kvinnor upplever lika mycket fysiskt våld från närstående. Det är dock hos gruppen kvinnor som det rapporterats att de känner stark rädsla för sin förövare. Brottsoffer av kvinnligt kön utsätts för det grövsta och mer systematiska våldet i vardagen.
 

VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning

En annan betydande skillnad mellan könen är utsatthet för sexuellt våld. Det sexuella våldet är det mest könade våldet i samhället, med nästan uteslutande kvinnor och barn som är offer och män som är förövare. Siffrorna talar sitt tydliga språk när vi vågar skrapa lite på den könsneutrala ytan.

Män som grupp är överrepresenterade när det gäller alla former av våldsbrott, mäns våld är kostsamt för skattebetalarna. Till kostnaden förutom personligt lidande hör sjukvårdskostnader, kostnaden för rättsväsendet och kostnaden i de fall som det blir fällande dom och fängelsestraff. Polisen har nyligen uttalat sig om att det går åt mycket resurser för att utreda de grova våldsbrotten i kriminella kretsar vilket gör att övergrepp mot kvinnor och barn får vänta. Våld som män utför mot andra män är alltså enligt polisen ett hinder för att kvinnor och barn ska få rättvisa.

I det här uttalandet ligger en obehaglig värdering kring vilka våldsbrott som prioriteras och ges störst resurser. Samhället sätt att förminska det våld kvinnor och tjejer blir utsatta för och de värderingar som ligger bakom hur kön uppfattas ställer till mycket skada. Det är viktigt att synliggöra värderingar kring kön, makt och våld.

Mäns våld är även en avgörande faktor bakom att kvinnor och tjejer upplever otrygghet och rädsla i sin vardag, privat i det egna hemmet, i skolan, på arbetsplatsen, i politiken och när vi vistas utomhus. Erfarenhet av begränsningar i sitt livsutrymme, det vi benämner som vardagsrädsla, skapar en skadlig stress och är därmed ett folkhälsoproblem. Det här drabbar många kvinnor i världen i olika grad och rädslan kan flertalet känna igen sig i.

Mäns Våld mot kvinnor är av Världshälsoorganisationen, WHO, utpekat som den vanligaste orsaken bakom dödsfall i förtid för gruppen människor av kvinnligt kön i världen. Var tredje person av kvinnligt kön uppskattas ha erfarenhet av någon form av våld utfört av personer av manligt kön. Mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt samhällsproblem såväl lokalt i Västerås, i Sverige och ur ett globalt perspektiv. I FN:s kvinnokonvention, CEDAW, fastslås att våld mot kvinnor är den yttersta konsekvensen av en ojämställd värld.

I dag är frågan Mäns våld mot kvinnor högt uppe på den politiska dagordningen i Sverige. Vi har en feministisk regering och det 6:e jämställdhetsmålet som lyder, ”Mäns våld mot kvinnor skall upphöra” med konkreta åtgärder kring hur vi tillsammans skall nå detta mål. Vi har även en riksdag där majoriteten står bakom en sådan målsättning.  Att mäns våld mot kvinnor står med i jämställdhetsmålen innebär att våldet ytterst inskränker kvinnors demokratiska rättigheter och möjligheter att delta i samhället på lika villkor. Det här drabbar enskilda kvinnor som lever i våldets vardag men det drabbar även oss kvinnor som kollektiv.

Föreningen Kvinnohuset bildades 1979. Inom föreningen har vi drivit en kvinnojour med skyddat boende för kvinnor och deras barn sedan 1981. Verksamheten utökades ytterligare år 2000 när Tjejjouren Ronja startades för att nå en yngre målgrupp och därmed arbeta förebyggande.

Vi är en feministisk ideell förening som kämpar för kvinnors och tjejers rättigheter och mot allt våld och förtryck, vi lyfter enskilda stödsökande kvinnors situation. Genom vårt samhällsperspektiv och vår kritik av patriarkala strukturer synliggör vi våldet och gör det personliga politiskt. Kvinno- och tjejjoursrörelsens framgång handlar historiskt sett om att enas och tillsammans hitta kollektiva strategier för att göra samhället tryggare för alla kvinnor. Att se en röd tråd mellan olika former av diskriminering och förtryck och knyta ihop det med det våld alltför många kvinnor har erfarenhet av gör att vi behöver agera på fler plan. Vi är en partipolitiskt obunden förening men långt ifrån opolitisk.

Det rosa huset på Kristinagatan 11 blev Västeråskvinnornas fristad och trygga rum 1986 efter att kvinnor från Vänsterpartiet (Vpk) och kvinnor från Moderaterna gick samman och krävde att kommunen skulle ha ett Kvinnohus.  Vår verksamhet är sedan starten 1979 en mötesplats för kvinnor och tjejer. Vi har öppet hus och informationsverksamhet riktad till allmänhet och berörda yrkesgrupper. Vi har lyft vår målgrupps behov och bidragit med vår kunskap på samhällets alla nivåer, för att tjejer, kvinnor och barn med upplevelse av våld ska få rätt till det stöd och skydd som situationen kräver. Vi har även synliggjort den könsmaktsordning som upprätthåller ett ojämställt samhälle.

Att ha ett Kvinnohus centralt i Västerås har symboliskt varit ett sätt att synliggöra det våld som annars mestadels pågår utan insyn inom hemmets förmodat trygga väggar.  Föreningen Kvinnohuset i Västerås har under snart 40 år oförtröttligt stöttat tjejer, kvinnor och deras barn för att hitta vägar ut från våldets vardag. Vi anser att alla kvinnors, tjejers och barns erfarenheter av våld och övergrepp förtjänar att lyftas upp och tas på allvar. Vi behöver sänka ribban för vilka tillmälen och sexistiska skämt som får passera obemärkt och ta mäns och killars våld i alla dess former på allvar.

Vi har erfarenheten att det är avgörande för brottsoffer att omgivningen lägger skulden där den hör hemma, det vill säga hos förövaren. Det är viktigt för hur vi arbetar mot våld att vi vågar kalla det vid dess rätta namn. Här spelar frivilligorganisationer som vår en viktig roll för att fortsätta utvecklingen och framföra fler krav på förbättringar.

När vår verksamhet startade fanns ytterst lite kunskap om våldsutsatta kvinnor och de attityder som understödjer beteendet i samhället. Nu har även forskning visat på sambandet mellan attityder som bygger ökad jämställdhet och en total minskning av våld.

Att alla kön har rätt att leva fria från våld och förtryck är för oss en självklarhet. Det är viktigt med ett inkluderande och normkritiskt språk och ökad kunskap framför allt när det gäller bemötande av brottsoffer. Ett inkluderande språk och bemötande står inte i motsättning till att ha ett tydligt makt- och antidiskrimineringsperspektiv. Det är därför oroande om maktperspektiv försvinner till förmån för könsneutralt språk i tal och skrift med inkludering av fler grupper som argument.

Om vi som samhälle ska uppnå de av riksdagen framtagna jämställdhetsmålen bör nolltolerans mot alla former av våld och förtryckande attityder ligga till grund för hur vi agerar. Vi behöver lägga ansvaret rätt och sluta osynliggöra och ansvarsbefria män som grupp när vi talar om våld.

För att närma oss huvudmålet, ett jämställt samhälle, är det ett steg i rätt riktning att förstå vikten av att synliggöra förövarna och individers olika förutsättningar på grund av kön. Vi som samhälle och individer behöver alla ta vår del av ansvaret om vi ska få en sådan förändring till stånd.