Debatt: Låt Mandos kris bli en väckarklocka

Mandolean som driver flera kontroversiella och kritiserade ätstörningskliniker i Stockholm har begärt företagskonstruktion. Bolaget har alltså ekonomiska problem, men hoppas att löften om framtida intäkter från privatfinansierad vård ska leda till att en konkurs kan undvikas.

Region Stockholm har redan valt att inte förlänga avtalet med Mando, som löper ut i november. Det gör att regionens egen ätstörningsvård tack och lov haft tid på sig att förbereda sig för att kunna ta emot Mandos patienter. Frågan alla bör ställa sig är vad som hade hänt om företaget gått i konkurs mitt i en avtalsperiod. Risken att patienter drabbas är naturligtvis överhängande.

Trots att historier likt dessa finns att hitta överallt i avregleringarnas spår tycks väldigt få politiker och beslutsfattare ta någon lärdom.

Mando hävdar att det är regionen som är roten till deras ekonomiska problem. Efter att ha ertappats med felaktig fakturering har företaget krävts på 50 miljoner kronor i återbetalningar, som man sedan vägrat betala tillbaka. Men faktum är att ingen utanför Mandos styrelserum vet vad de egentliga orsakerna är, eftersom varken regionen, skattebetalarna eller någon annan har insyn i företagets ekonomi.

Samma konsekvenser har vi sett i andra delar av vårt genomprivatiserade samhälle. När privata skolor väljer att lägga ner sin verksamhet från en dag till en annan står plötsligt hundratals elever utan utbildning. I Stockholms kollektivtrafik ledde MTR:s alltför optimistiska bud på driften av pendeltågen till en omfattande kris, tusentals förseningstimmar, förlorat förtroende hos resenärerna och i slutändan en akutartad och resurskrävande övergång till en annan entreprenör.

Trots att historier likt dessa finns att hitta överallt i avregleringarnas spår tycks väldigt få politiker och beslutsfattare ta någon lärdom. I vad som närmast kan beskrivas som ett självskadebeteende fortsätter kommuner, regioner och staten att upphandla allt från järnvägsunderhåll till äldreomsorg. Det är dags att vi på allvar ifrågasätter den nyliberala ordningen och börjar lägga privatiseringens konsekvenser i vågskålen innan klubban slås i bordet.