Debatt: Kvinnors röster måste också höras!

Demokrati handlar om alla människors lika värde och rätten att få vara med och bestämma. I Sverige har myndiga personer, oavsett kön, haft rösträtt sedan år 1919. Den allmänna rösträtten medförde inte bara att kvinnor fick en rätt att bli representerade, utan även att allas röster väger lika tungt. Att allas röster ska värderas lika, och att samma utrymme ska ges åt var och en, är ur denna aspekt självklart. Det verkar dock inte vara lika självklart i andra avseenden. I många sammanhang lämnas det nämligen inte lika mycket plats åt den som är kvinna som åt den som är man. Detta behöver förändras – kvinnors röster måste också höras!

Ett exempel på den plats som lämnas för kvinnor kan gestaltas genom Bechdel-testet som genomförs på filmer. För att passera testet måste det i filmen finnas minst två namngivna kvinnliga karaktärer. Dessa kvinnor ska också någon gång under filmen prata med varandra om något annat än män. Ribban sitter alltså inte särskilt högt, men ändå är det långt ifrån alla filmer som passerar testet.

Ett annat sätt att visa vilken plats som lämnas för kvinnor är genom att mäta talartid. Vid användandet av olika mätinstrument upptäcks det att män talar mer än kvinnor i offentliga sammanhang, såsom i skolan och riksdagen.

Mätinstrument, som appen Gender Timer, har använts på alltifrån Disney-filmer till kommunfullmäktiges sammanträden. Mätningarna visar ofta på en ojämn fördelning av talartid, och det kan anses vara direkt märkligt när talartiden inte alls avspeglar representationen i rummet.

De finns dock de som skulle hävda att frågan om talartid är trivial och att fokus i stället bör läggas på andra viktigare ojämställdheter. Men, när vi skapar vanor som bestämmer vilka som hörs, bestämmer vi också indirekt vilka människor som representeras och får komma till tals. Frågan om talartid är därför en demokratifråga, och demokrati bör aldrig ses som något trivialt.

Mönstret kring talartid är återkommande, men det skapas inte med medvetenhet. Hur vi upplever fördelningen av talartid är därför också anmärkningsvärt. Forskning visar att när kvinnor talat en väsentligt mindre del av tiden upplevs talartiden vara jämnt fördelad mellan män och kvinnor. Till exempel upplevde kvinnor i en studie att de upptagit en rättvis proportion av konversationen när de i verkligheten bara talat 8–38 procent av tiden. Det har också visat sig att när män och kvinnor har haft lika mycket talartid upplevs kvinnorna ha talat mer än männen.

Det är värt att poängtera att det både är män och kvinnor som upplever fördelningen av talartid på detta vis. Det handlar alltså inte endast om att män underskattar sin talartid, eller att kvinnor överskattar sin. I det stora hela är det ändå de förväntningar som finns, till exempel normer kring hur mycket en kvinna ska prata och i vilka ämnen kvinnor förväntas ha kompetens och kunskap, som påverkar samtalsutrymmet. Att förändra detta handlar absolut inte om att ”lära tjejer att ta mer plats”, utan det handlar om att alla ska reflektera över sina beteendemönster för att tillsammans utmana normen. Och därmed ge klang åt den rösträtt vi införde för nästan 100 år sedan.