Debatt: Kvinnor får inte göra film

Kvinnor är inte sämre på att regissera. Kvinnor har inte färre idéer om filmskapande. Men vi lever i ett samhälle där män sitter på maktpositionerna, även i filmindustrin. Oscars-nomineringarna är ännu ett deprimerande bevis, konstaterar Martin Memet Könick.

Nyligen släpptes årets Oscars-nomineringar och det var som vanligt för lite kvinnor representerade i kategorier där inte endast kvinnor kan nomineras. Jag hör ofta samma sak när jag gör olika filmlistor som berättar om årets eller historiens bästa filmer; det finns för få kvinnor med på listorna. Jag är benägen att hålla med, men kritiken bortser från att kvinnor inte får chansen att regissera.

Inom till exempel musik eller konst har kvinnor fått mer uppmärksamhet än inom film där de fortfarande är tydligt underrepresenterade. Orsakerna är flera men framförallt beror det på systemet och hur dyrt det är att skapa och, framför allt, distribuera film.

Det är systemet vi måste angripa, det faktum att filmindustrin fortfarande tvekar att ge kvinnor regissörsstolen och andra maktpositioner. En patriarkal tradition gör att det, just nu, behövs kvotering eller ”affirmative action” så att kvinnor får samma möjligheter som män att visa att de är minst lika bra regissörer och manusförfattare för att ta några exempel. Däremot är det omöjligt, och kontraproduktivt, för Oscars-juryn och mig och filmkritiker att satsa på kvoterade nomineringar och årslistor. Vad gäller musik och andra konstyttringar kan vem som helst idag skapa och förmedla sina verk. Detsamma gäller inte film eftersom film är betydligt dyrare att skapa och distribuera.

 Det finns många exempel på den diskriminerande strukturen inom filmen men vi kan nöja oss med att titta på ett av de mest talande: Oscars-statyetter för bästa regi. Priset har delats ut i över 80 år. Gissa hur många kvinnor som har tilldelats utmärkelsen? Bara en, och det inte förrän 2009 (Kathryn Bigelow för The Hurt Locker). Men många måste ha varit nominerade? Nej, tyvärr så är inte heller det sant. Genom historien har endast fyra kvinnor (inklusive Bigelow) nominerats till Oscars-akademiens regipris.

Alla inser, eller borde inse, att det inte beror på att kvinnor är sämre på att regissera eller har mindre intressanta idéer om film och filmskapande. Det beror helt enkelt på att vi lever i ett ojämlikt samhälle där män fortfarande sitter på de flesta betydande maktpositionerna. Det gäller för samhället i allmänhet och för filmindustrin i synnerhet.

Jag gläds när jag tänker på hur många bra kvinnliga regissörer som har kommit fram i Sverige på sistone. Ninja Thyberg har tävlat med sin kortfilm Pleasure i Cannes. Gabriela Pichler vannen Guldbagge för bästa regi 2014 för fantastiska Äta sova dö (som också belönades med en Guldbagge för bästa film). Jenifer Malmqvist har vunnit priser och fått uppmärksamhet för sin oerhört starka kortfilm On Suffocation. Lisa Aschan, Teresa Fabik, Anna Odell, Lisa Langseth... Listan kan göras lång (om än inte tillräckligt lång).

 Men tittar man på filmhistorien börjar ögonen så när tåras. med tanke på alla talanger vi gått miste om. Kvinnor som aldrig fick chansen för att de är/var kvinnor. Visst finns det undantag som till exempel Mai Zetterling. Men de är just undantag, i mångt och mycket är filmhistorien männens, och endast männens, historia.

Det är dags att ta tag i problemet med hårdare nypor, att bygga vidare på de små framsteg som gjorts för en jämlikare filmindustri här och i andra länder. Hur vi ska göra detta är en av de viktigaste frågorna både för oss som skriver om film och för alla som jobbar med filmproduktion. Så att vi kan fortsätta att skapa och älska film utan att skämmas och skapa en filmhistoria som är allas historia. Kvinnor får inte regissera på lika villkor i dagens filmindustri, förutsättningarna måste färändras nu om inte filmmediet ska halka efter och, så småningom, betraktas som en död konstart.