Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Kvinnojourer borde orosanmäla Sverige

Bild: Somikid Thongdee/Shutterstock

Dagens ETC

Det är bra att myndigheter bryr sig om vad som händer med kvinnor som akut söker hjälp för att komma undan våldsamma män. Men det är mindre bra om detta urartar i kontrollerande ­detaljstyrning, skriver Anna-­Maria Yasdani på Tyresö kvinno- och tjejjour.

Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Vi känner en stark oro för vår framtid och för de kvinnor som vi har träffat under nästan 40 års arbete inom den ideella kvinnojoursrörelsen. Men varför då, nu när samhäll­et tar ansvaret för de kvinnor som blir utsatta för mäns våld? Då borde vi väl vara nöjda och glada. Ja, vi är så tacksamma att samhället äntligen inser att detta ”samhälls­problem” som mäns våld mot kvinnor utgör är just ett ”samhälls­problem”, ett ”jämställdhetsproblem”, något som angår hela samhället. Men varför känna oro då?

Jo, under de senaste åren har olika samhällsaktörer byggt upp organisationer kring mäns våld där vi i kvinnojoursrörelsen märkt en förskjutning av fokus, från ett respektfullt stöd till kvinnor som blivit utsatta för våld där respekt för kvinnans egna val, egenmakt och tillit till hennes egen förmåga, till ett institutionaliserande som öppnat upp för ett fortsatt förtryck av kvinnan i socialtjänst­ens namn.

Kvinnans utrymme att göra egna val på hennes väg tillbaka till ett liv utan våld krymper och handläggaren på socialtjänsten bestämmer nu hur vistelsen i det skyddade boendet ska se ut och styr vilka insatser som kvinnan får eller för den delen hur hon får röra sig utanför det skyddade boendet.

Det är ju klart att alla dessa insatser är för ”kvinnans bästa”, det förstår vi också men vi vet även av 40 års erfarenhet att kvinnan behöver förtroende, trygghet och kvinnor runt sig som säger att det inte är hennes fel att hon blivit utsatt för våld.

Hon behöver få styrka att gå ­vidare men i stället fokuserar samhället på att övervaka, kontrollera och styra kvinnan med hjälp av socialtjänstlagen. Tidigare vid placering på vårt skyddade boende så fanns ett förtroende från socialtjänsten för vår verksamhet och det stöd vi gav kvinnorna, ett förtroende som vi fått genom ett långvarigt sam­arbete med olika socialtjänster.

Nu är vi oroliga för att de kvalitetsindikatorer för skyddade boenden som regeringen har klubbat igenom fokuserar på fel saker. Vi förstår att det behöver finnas olika former av säkerhet i ett skyddat boende men vi menar att detta är ett sätt att jämställa ett privat skyddat boende med en ideell kvinnojour för att på en ”vårdmarknad” kunna välja det billigaste alternativet vid upphandling.

Vi är ingen institution och ska inte jämställas med en sådan. Kvinnans trygghet och säkerhet utgår ifrån en gemensam säkerhetsplanering i samråd med kvinnan där vårt stöd och information kring olika konsekvenser är grundläggande. Självklart träffar vi kvinnor som är traumatiserade och normaliserade i våldet och som därför har svårt att skydda sig själva. Det är då vår uppgift att förstå detta och hjälpa henne få ett säkerhetstänkande. Självklart möter vi kvinnor som är svikna av samhället och inte litar på oss eller samhället och därför inte vågar vara ärliga mot oss. Även detta måste vi förstå och inte bli arga eller straffa en kvinna när hon inte är helt ärlig mot oss.

Vi lämnar här ifrån oss vår oro för att vår kvinnojourskunskap ska försvinna allt eftersom fler och fler kvinnojourer bygger på anställd personal och allt mindre på ideellt arbetande kvinnor.

Vi lämnar här ifrån oss vår oro för att kvinnojouren inte längre blir den trygga plats där man som kvinna kan dra sig undan för att hämta kraft och bearbeta det man varit med om, utan blir en institution med dygnet runt-personal där man behöver ringa på en klocka för att gå ut och som är kameraövervakad och där man måste vara inne senast klockan 22. Där andra bestämmer processen och om man inte går med på vad socialtjänsten föreslår i form av åtgärder så lämnas man till att själv klara sig själv eller till och med tvingas att återvända till den bostad som man utsatts för våld i eftersom man saknar alternativ.

Vi menar att vår kunskap kring kvinnans behov av stöd helt förbises i samhällets iver att ta sig an uppgiften. Vi menar att kvinnan både behöver bearbeta det hon varit med om men att detta inte alltid behöver vara en psykologisk behandling utan att en förståelse för våldets mekanismer och orsak­er utifrån ett maktperspektiv kan få kvinnan att förstå att det inte handlar om hennes brister eller att det är hennes fel.