Debatt: Kulturens värde försvinner allt längre bort i Stockholm

Att avgränsa ett begrepp som ”kultur” till ett politikområde är varken enkelt eller självklart. Likväl är kulturpolitik ett avgränsat område med utgångspunkt i ett estetiskt kulturbegrepp som innefattar en mängd frågor, fundamentala för en levande demokrati. I en stad med ett välmående kulturliv skapas utrymme för möten mellan människor men också ökad jämlikhet och förståelse. Genom kunskap om kulturens betydelse och människors behov av densamma bör politiken utforma förutsättningar för att skapa och ta del av kultur.

Denna vision verkar försvinna allt längre bort i ett högerstyrt Stockholm. En efter en annan går kulturutövare från en bredd av branscher ut med alarmerande berättelser. Ändå gapar budgeten tom på tydliga satsningar på kulturen. Istället belägger styret kulturnämnden med besparingskrav på 10,2 miljoner, vilket i förlängningen raderar det lilla krisstöd som de blågröna aviserat. Den blågröna majoriteten pratar sig varm om levande stadsutveckling – men sorgligt nog står vi inför teatrar och scener som släcker ned.

Tidigare i våras fick teater Pero och fria teatern i Högdalen stänga och nu senast varnar flera scener för ”enorm kollaps”. Och de flesta konstformer står just nu inför liknande öde. Den styrande majoriteten, med kulturborgarrådet Jonas Naddebo (C) i spetsen måste säkerställa stöd till kulturskapare och inte minst förhindra en teaterdöd i Stockholm.

Kanske är det i ”evenemangsstaden” svaret döljer sig: kulturborgarrådet har tidigare deklarerat att han välkomnar mecenater inom Stockholms kulturliv. Bibliotek kan privatiseras och Kulturhuset stadsteatern ska ha externa finansiärer. Det är svårt att inte dra slutsatsen att de steg som nu tas i omorganiseringen av Kulturhuset är en del av just den processen. Man menar att utbudet ska anpassas efter publiken, vilket i praktiken troligen resulterar i mindre kreativitet och konstnärlig frihet.

Syftet med att hålla kulturen fri – utöver att stoppa politisk inblandning – är att den ska ges utrymme att vidga vår verklighet. En kulturscen som måste förhålla sig till marknadsmekanismer riskerar att bli lika nyskapande som en Netflixtablå. Inget fel på Netflix, men stockholmarna behöver ett kulturutbud som inte styrs av vinstintressen.

Det kan framstå som positivt att vi ska få mer av det vi vill ha men risken är stor att kvaliteten urvattnas. Det är också ett sätt att förklä avsaknaden av resurser till kulturen genom att hänvisa till att den nu ska finansiera sig själv.

Feministiskt initiativ menar att Stockholms fria kulturliv behöver ett rejält krisstöd som täcker hela branschens behov. Staden måste omgående genomföra en hyresbefrielse för kulturutövare för att minska de fasta utgifterna för den som hyr ateljéer. Men det behövs också riktade satsningar för att stimulera återhämtningen. Genom samverkan med lokala aktörer och yrkesverksamma kan rätt stöd och initiativ mejslas fram.

Det är därför vi har stärkt upp kulturnämndens budget med 70 miljoner mer än det blågröna styret. För en stad i rörelse med ett rikt kulturliv för fler, även efter pandemin, krävs handlingskraft och pengar som möjliggör omställning, kreativitet och uthållighet.