Debatt: Kristerssons utrikespolitik ekar i Trumps Gaza-plan

När nu USA alienerar Europa och omfamnar Ryssland bevittnar vi hur den liberala världsordningen som byggts upp efter andra världskriget vittrar sönder. Detta är givetvis djupt beklagligt för Sverige. Men faktum är att USAs nya utrikespolitik är en logisk följd av vad forskare kallar “reaktionär internationalism,” en postliberal normförskjutning i det internationella samfundet som vi menar att den svenska regeringen har underblåst. 

Det har länge antagits att extremhögerregeringar drar sig undan internationella relationer och beter sig isolationistiskt. Men under senare år har forskare börjat skönja konturerna av en ny reaktionär internationalism, som snarare innebär en omformulering av utrikespolitiskt engagemang. Tendensen syns bland regeringar i Ungern, Polen och Italien, samt bland extremhögerpartier såsom Tyska AfD, Spanska VOX, Svenska SD, Nederländska PVV och i Brexitrörelsen. Dessa aktörer hämtar inspiration från äldre europeiska tänkare som exempelvis Maurice Barrès, den franska nyhögern på 1970-och 1980-talen, den amerikanska alt-right-rörelsen och den tyska “konservativa revolutionen”. 

Hjärtat i denna nya högerns utrikespolitiska vision är inte längre 1900-talets rasideologi utan idén om att nationen rymmer en oföränderlig kultur som de som föds i landet delar. Utrikespolitiken stöps om för att skydda denna kulturs status och renhet från liberaler, ”globalister” och migranter. 

Via idén om födelsebunden kultur motsätter sig den reaktionära internationalismen existensen av mänskligheten som en social och politisk kategori, med argumentet att människor blir rättighetsbärare via kulturell tillhörighet. Detta leder till att internationella institutioner först och främst betraktas som ett hot mot den egna kulturens intressen. Man avfärdar institutioner som FN, Världshandelsorganisationen och klimatavtal samtidigt som man i grunden förnekar de mänskliga rättigheternas tanke om ett universellt politiskt, rättighetsbärande subjekt, som internationella institutioner ska värna om.

Den nya högern anser också att den egna nationens makt inte bör filtreras genom diplomati och multilaterala institutioner. Istället har en ny typ av opportunistisk “transaktionalism” växt fram där regeringar föredrar bilaterala framför multilaterala förhandlingar och kringgår diplomatiska protokoll till förmån för personliga förhandlingar ledare emellan. 

Svensk utrikespolitik efterliknar och bidrar i allt högre grad till denna reaktionära internationalism på flera områden:

För det första, Israelpolitiken. Genom sitt blinda stöd till Israel i vad MR-organisationer och experter menar är ett folkmord i Gaza, har regeringen bidragit till att underminera den regelbaserade världsordningen. Regeringen lade exempelvis ner sin röst när FN tog ställning för en humanitär vapenvila i Gaza, och har underblåst konspirationer kring UNRWA genom att under en tid stoppa bidragen till organisationen utan ordentlig utredning. Regeringens envisa position – att Israels storskaliga etniska rensning och folkmord av nästan 47 000 palestiner varav 18 000 är barn kan vara proportionerligt – underminerar dessutom alla idéer om att det finns mänskliga rättigheter som värderar liv lika oavsett ursprung, religion, och etnicitet. 

För det andra, biståndspolitiken. Tidigare har regeringens uttalade mål varit ”att bidra till en rättvis och hållbar global utveckling”. Den nya visionen är istället att biståndet ska styras av svenska ”intressen och värderingar”, i linje med att skydda den egna födelsebundna kulturen. Kärnstödet till multilaterala organisationer såsom stödet till FN ska begränsas och religionsfriheten för just gruppen kristna ska främjas. Mellan 2024 och 2028 kommer tre miljarder tas från biståndsbudgeten för att läggas på återvandring, gränskontroller och återvändandecenter. Samtidigt saknas helt ambitioner och tankar om hur det gemensamma globala biståndet ska kunna utvecklas. 

För det tredje, migrationspolitiken. Alltsedan den tidigare regeringens helomvändning i asylpolitiken hösten 2015 har rädsla för hot gentemot den svenska födelsebundna kulturen kommit att prioriteras framför den internationella asylrätten. Flyktingars rätt att åtnjuta en fristad har ersatts med krafttag för så kallade volymmål. Regeringen har lagstiftat om tillfälliga uppehållstillstånd, höjda försörjningskrav, inskränkta sociala rättigheter och krav på hederligt levnadssätt. Regeringen har instruerat Migrationsverket att dra tillbaka uppehållstillstånd. Allt i linje med Sverigedemokraterna, som redan 2012 föreslog att asylsökande som saknar id-kort ska avvisas och att ”icke-västlig invandring” ska stoppas.

Dessa tre enskilda men sammanvävda politikområden synliggör hur den svenska regeringen alltmer går den reaktionära internationalismens ärenden. Det är tre områden som dessutom gett obehagliga ekon i Trumps Gaza-plan, USAID-slakt, och planer på massdeportationer. Det är kanske inte en medveten strategi från den svenska regeringen men inte desto mindre en del av en tydlig normförskjutning. Därför vill vi mana till eftertanke och ett offentligt samtal om hur Sverige kan motverka en internationell nyordning som förkastar rättighetsbaserade normer, lagar och internationella institutioner.