Debatt: Kriget mot naturen sker också i Örebro

Andra dagar hörs malande muller därifrån ända in i våra hyreslägenheter. Fågelkvitter i skogen utanför mitt fönster tävlar även med Norrköpingsvägen, som ryter i bakgrunden 100 meter längre bort, dag som natt. Det vita filtret i vädringsfönstret mörknar, och i vägrenen ligger överkörda djur. Vrålande skogs­maskiner och motorsågar åter­vänder hit till förorten varje år. 

Skälen varierar. Det ska byggas nytt, det ska bli tryggare och snyggare, det härjar ­granbarkborrar. Söder om stenbrottet reser sig Atletippens sopberg, och lite längre bort ligger Närkes slakteri. Här dödar Närke kött kännande varelser på löpande band för profit och smak, trots köttproduktionens enorma miljöförstöring och resursslöseri. ”Ett stort hjärta för djurens bästa”, skriver denna Örebro Hockey-sponsor på sin hemsida.

Hur kriget mot naturen tar sig uttryck varierar från plats till plats, men det pågår överallt. Det är basen för vårt samhälls­system och vår arts explosiva framgång. Detta extrema våld, denna globala skadegörelse problematiseras sällan i grunden, istället skyddas den av ­normerna, lagen och makten. Klimat­toppmötet i Glasgow kommer därför inte ändra något. De som klättrat till toppen av vår pyramid vill knappast montera ned pyramiden. Förändringen måste komma nedifrån.

Kriget mot naturen är suicidalt, eftersom mänskligheten och våra samhällen är en del av naturen. Det vi behöver är en drastisk nedrustning av människans maktmedel, en djärv omställning mot ett enklare och mer jämlikt samhälle. Det kräver ett radikalt folkligt tryck. Så länge det uteblir rör vi oss mot en brutal ekologisk och samhällelig kollaps.