Debatt: Korta arbetstiden och ha rimlig pensionsålder

Det finns en inbyggd orättvisa i vårt samhälle som det pratas alldeles för lite om. Orättvisan i hur klass alltmer avgör människors hälsa och ekonomi. 

Jag tror att alla kan vara överens om att ett hårt arbetsliv ska löna sig. Att det ska finnas något som väntar sedan, när pensionsåldern väl är uppnådd.

Ändå är detta en utopi för allt fler svenska arbetare. När jobben effektiviseras och när säkerhet och arbetsmiljö hela tiden får stryka på foten för att spara pengar till företagen, då får det konsekvenser.  

För svenska elektriker har den här utvecklingen inneburit större risker för skador, mer stress och familjeliv som inte går ihop. Hur en framtida pension ska se ut blir ofta underordnat att orka hålla ihop här och nu.

Bland Elektrikerförbundets medlemmar som jag företräder har höjningen av pensionsåldern från 65 till 67 år snarast varit ett hån. Genomsnittsåldern för pension bland svenska elektriker är i dag 62 år. Hur ska det gå till att jobba ytterligare två år, när 65 år redan kändes omöjligt? Och hur ska ekonomin gå runt på ålderns höst om kroppen inte håller ända fram tills dess? 

Men det handlar inte bara om ekonomi och hälsa. Det handlar kanske främst om rättvisa. 

Vi som inte har läst på högskola börjar oftast jobba direkt efter gymnasiet. Att arbetare sammanräknat jobbar många fler år än de högutbildade – vars examinationsålder i genomsnitt är 29 år enligt OECD – borde betyda något när det kommer till pensionerna. Vi som gick elprogrammet på gymnasiet började jobba och betala skatt vid 19 års ålder, vi är med och bidrar till finansieringen som möjliggör studier för de högutbildade. Men vad är vår belöning för det?

För att vända det här behöver den stora klassklyftan i arbetslivet och i pensionssystemet minskas. Arbetsgivarna kan inte fortsätta att bara ställa mer krav på flexibilitet och effektivitet bortom rimlighetens gräns. 

Här krävs en helhetssyn, liksom en bred diskussion. Och det finns en reform som jag är övertygad om kan göra stor skillnad för medlemmarna i Elektrikerförbundet – och för arbetare i stort. Med en arbetstidsförkortning kan arbetslivet bli mer rimligt. Med en större balans mellan jobb och fritid, med mer tid för återhämtning och ett socialt liv, förebyggs risker som på lång sikt också påverkar pensionen.

Just nu har vi 40 timmars arbetsvecka, vilket är längst i hela Norden. Och erfarenheter från bland annat Island visar på förbättringar rörande hälsa, välbefinnande och långsiktigt välmående för de anställda när jobbveckan kortats. Effektiviteten har heller inte försämrats och arbetsgivarna är eniga om de goda resultaten.

Jag tycker att det borde vara en fråga om när, inte om, en liknande reform ska införas i Sverige.

Gör det möjligt också för arbetare att ha kroppar som håller hela livet. 

Och ytterst handlar det om rättvisa. Vi har inte genomfört en arbetstidsförkortning sedan 1973 i Sverige. Men medan många kollektivavtalsanslutna tjänstemän har 37,5 timmars normalarbetstid, liksom flexibla villkor och möjligheter till både vobbande och hemmajobb, kan arbetare glömma både distansarbete och flexibilitet på deras villkor.

Det borde vara självklart, någon gång måste det få bli arbetarnas tur att få del av förbättringarna i samhället. Vi kan inte bara räknas som en samhällets kuliss som ser till att allt funkar för de med långa utbildningar och tjocka lönekuvert.

Så, sänk arbetstiden. Gör det möjligt också för arbetare att ha kroppar som håller hela livet. Ge också arbetare möjlighet att se fram emot en pension att tala om. Det är faktiskt på tiden.