Debatt: Konsensusträsket förlamar radikal politik för jämställdhet

För någon vecka sedan gick ett 25-tal manliga politiker, från ministernivå till ungdomsförbundsordförande, från alla partier utom V och SD, ut i en debattartikel i Aftonbladet (”Vårt löfte– att göra upp med sexismen”) och lanserade #viktigastevallöftet. Metoo-kampanjen har stämt dem till eftertanke och nu vill de ändra förhållningssätt i sina egna partiorganisationer, där delar uppen-barligen bidragit till både sexism och tysthetskultur. Deras viktigaste vallöfte är nu att ta ansvar för att stoppa övergrepp, könsförtryck och tysthetskultur både inom politiken och i samhället i stort.

Det borde vara en självklarhet, men jag tror signalvärdet i artikeln skulle vara den breda politiska samsynen. Och det är just det som gör mig så förbannad! Hur länge har vi inte fått höra att alla, ja alla, är överens om jämställdhet? Så har det låtit i politiken under alla de decennier som jag har debatterat frågan, både i och utanför riksdagen. Alla är för jämställdhet, ingen vill ha diskriminering.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Jaha, men varför har vi det då? Vi lever ju i en demokrati, eller? Hur kan det komma sig att vi hela tiden reproducerar ett samhälle som ingen vill ha?

Idén om att vi alla är överens har i verkligheten förlamat hela arbetet med att nå de jämställdhetspolitiska målen. Alla har sagt att visst, målet är att vi ska ha lika mycket makt att förändra samhället och våra egna liv, oavsett om vi är kvinnor eller män. Så lyder det nationella jämställdhetsmålet. Lika mycket makt. Det målet är formulerat utifrån en gediget beforskad verklighet som säger oss att så är det inte i dag. Vi har inte lika mycket makt, varken i samhället eller i våra egna liv.

Metoo-rörelsen visar med förskräckande tydlighet hur ojämnt makten är fördelad. Och samma mönster finns i frågan om representation, i lönefrågan och i pensionerna och i fördelningen av ansvar i föräldraskapet.

Att vi ska göra något åt detta är långt ifrån alla överens om. I själva verket finns det ett utbrett motstånd mot åtgärder som verkligen skulle skapa förändring. Och det är just detta motstånd som måste synliggöras. När löneskillnaderna mellan vården och verkstaden, mellan servicejobb som Ica och IT och mellan akademiker som socionomen och ekonomen är skriande stora så är det ett uttryck för att det som kvinnor gör är mindre värt än det som män gör. Det är också ett uttryck för föreställningen om att män är familjeförsörjare och kvinnor drygar ut hushållskassan när vi jobbar. När otrygga anställningar staplas på varandra inom kvinno-kodade branscher är det samma sak. Och när de strukturella orättvisorna slutgiltigt permanentas i ett könsblint pensionssystem kan vi konstatera att den patriarkala maktordningen följer oss från vaggan till graven. Underläget är också den grogrund i vilken alla övergrepp som blottlags i metoo blir möjliga.

Det handlar om maktmönster som förts vidare i generationer men som har ställts utanför den politiska demokratiska dagordningen, antingen i termer av att det tillhör privatlivet eller att det handlar om enskilda kvinnor som råkar enskilt illa ut vid enskilda tillfällen. Eller har beskrivningen varit att kvinnor  inte ”tar för sig” i löneförhandlingarna, att kvinnor ”väljer” att ta huvud-ansvar hemma, att kvinnor ”inte vill” ha chefspositioner, att kvinnor som ”väljer” låglönejobb osv, osv. Och förstås kvinnor som ”säger nej fast de menar ja” och  kvinnor som ”är på fel ställe i fel kläder och som dricker fel saker”. Kvinnor som är fel helt enkelt. Kvinnor som inte är män.

Vad vi ser är djupt rotade strukturella samhällsproblem som måste mötas med strukturella åtgärder. Det handlar om ett kraftfullt arbete mot den kultur som möjliggör mäns våld, mot kvinnor såväl sexuellt som i andra former. Men det handlar också om att modernisera lönebildningen, lagstifta om trygga anställningsformer och heltid, anpassa arbetslivets tidscheman till ett modernt föräldraskap med en individualiserad föräldraförsäkring som grund, att göra om pensionssystemet, osv, osv.

Det handlar om politik som de partier som skrivit under debattartikeln är motståndare till. Det är därför det här patriarkala samhället fortsätter att se ut som det gör. Det finns ett motstånd. En konflikt. Det är politikens roll att synliggöra den. Det undertecknarna av artikeln gör är att sudda ut den. Igen. Förpassa frågorna ut ur politiken. Vi tänker inte låta detta ske! Det är dags att stiga upp ur konsensusträsket!