Debatt: Konkreta åtgärder räddar liv

Det faktum att själva bruket är kriminaliserat har under de senaste 30 åren fått forma attityder, och har naturligtvis satt sitt avtryck på hur och vad man erbjuder kollektivet. Bäst syns detta i den läkemedelsstödda behandlingen av opioidberoende, så kallad Laro-behandling. Där de av oss som varit beroende av opioider, som till exempel heroin, får metadon eller buprenorfin för att undvika drogsug samt abstinensbesvär. Laro har alltid varit omgärdat av regelverk som fått oss patienter att uppleva det som om den personal vi träffar snarare är våra övervakare, än sjukvårdspersonal. Vi tvingas att lämna urinprov, övervakat, för att bevisa frihet från illegala substanser. I de fall där patienten haft ett sådant intag tvingas han besöka sin klinik dagligen för att (övervakat) dricka sin dagliga dos. Man skriver ut patienter – mot deras vilja – om man anser att de har ett oacceptabelt sidointag av andra droger (uppvisar symptom på det de söker hjälp för). Trots att man vet att dödligheten stiger bland ofrivilligt utskrivna samt att vård inom Laro sänker överdödligheten så effektivt att det endast kan jämföras med vissa cancerbehandlingar. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Fram till och med februari 2016 fick en ofrivilligt utskriven patient en spärrtid på tre månader, under vilken han var portad att söka ny behandling. Huruvida kriminaliseringen har bidragit till att Socialstyrelsens föreskrifter – som reglerar vilka som ingår i målgruppen, intagningskriterier, utskrivningskriterier etcetera – ser ut på detta vis låter jag vara osagt. Men man kan fråga sig om insatser till en grupp kriminella jämfört med en grupp beroendesjuka skulle skilja sig åt i sin utformning?

I stora delar av övriga Europa delar man ut motgiftet Naloxon till opioidanvändare. Naloxon häver en överdos av opioider utan att ha någon annan effekt, missbrukspotential eller skadeverkan. Här i Sverige, är det (än så länge) endast sjukvårdspersonal som får hantera Naloxon. Vi i Brukarföreningen vill att man på bred front ska utbilda brukare och deras närstående, yrkeskategorier som kommer i kontakt med och som finns där brukare uppehåller sig, i hur man häver en överdos med Naloxon (finns i nässprej och som injektion). Det är en konkret sak som enkelt kan göras och som skulle kunna ha en positiv effekt. 

I Stockholms läns landsting diskuteras om man ska starta Naloxonutdelning. Birgitta Sevefjord (V) har motionerat i ärendet. Än så länge har man sagt att man avvaktar resultatet av ett skånskt projekt, som inte ens startat ännu och som beräknas pågå i 3–4 år. Den tiden har vi inte. Våra vänner dör NU!

Brukarrum/injektionsrum är en annan insats som skulle ha effekt på dödligheten. I Danmark och Norge samt många andra länder, finns
i dag så kallade brukarrum. Där kan brukare ta sin dos, det finns sjukvårdspersonal och utrustning för att häva överdoser. I Köpenhamns brukarrum hade man för ett par år sedan över 100 överdoser. Alla räddades till livet. Vad hade hänt om dessa människor befunnit sig inlåsta på en offentlig toalett? Hade alla överlevt? Knappast.

Detta är enkla, konkreta insatser som skulle rädda livet på några av mina vänner, som annars inte överlever året. Men det kommer knappast att ske, på grund av politisk ovilja och ideologiskt motstånd. 

Det råder någon slags märklig uppfattning om att ifall vi gör livet enklare och säkrare för dem som knarkar så "hjälper" vi dem att knarka. Och det är fel. Signalen "det är fel att knarka" ska sändas till vilket pris som helst – även på bekostnad av mina vänners liv.