Debatt: Kom in i matchen igen, politiker!

Debatten om den unika svenska marknadsskolan svallar nu högre än när såväl Reepalus välfärdsutredning som Björn Åstrands utredning för en likvärdig skola presenterades. Proppen är nära att gå ur för marknadsskolan som system. Debattartiklar och klokskap står som spön i backen, med all rätta. Ägare, lobbyister och intresseorganisationer mobiliserar motreaktioner men famlar hjälplöst efter argument och det som återstår för denna faktaresistenta näringsgren är tystnaden från rikspolitiken och personangrepp.

Systemet, med ursprung i Pinochets diktatur i Chile, har prövats av få och skrotats av alla utom landet lagom. Marknadsskolan är varken sprungen ur någon social- eller nyliberal valfrihetshistoria utan ur en extremliberal skolpolitik. Globalt står vi ensamma med idén att låta riskkapitalister förse sig rikligt av skattekronor avsedda för elevers utbildning. De som prövat har snabbt avbrutit experimentet. Idén är så dum att få tror den kan vara sann, vilket nu även fått vår omvärld att höja på ögonbrynen.

Vad som är än värre är att det inte råder något tvivel om att det just bland utbildningspolitiker finns en medvetenhet om de påtagligt negativa konsekvenserna för skolan och kunskapsnationen Sverige. Det som en gång hyllades internationellt, den likvärdiga utbildningen som grund för samhällsbyggnad och välfärd, är således snart ett minne blott om ingen i ledande ställning ingriper.

Fasta i prestige, officiella partilinjer och en Januariöverenskommelse torde vara troligare förklaring till tystnaden än att det fortfarande finns en seriös politisk tro att det ligger i väljarnas intresse att underminera elevers förutsättningar och skicka skattekronor till koncerner med diffusa ägarstrukturer. Dessutom helt oaktat hur och till vem svensk skola säljs vidare.

Benämningen marknadsskola till trots är systemet inte marknadsekonomiskt utan polariserande och segregerande. Antal elever och undervisningen de har rätt till är fasta parametrar. Affärskonceptet att förse sig med de starkare socioekonomiskt försedda eleverna, som genererar en lägre genomsnittlig kostnad, och successivt arbeta bort mer behövande elever (om de eventuellt hade föräldrar som ställt dem i en kö) är ingen höger-vänster-fråga! Det är en ovärdig konsekvens till följd av ett passivt ledarskap. Att däremot försöka dölja problematiken genom att marknadsskolans skattefinansierade verksamhet inte omfattas av offentlighetsprincipen blev dock nyligen en höger-vänster-fråga i riksdagen. När systemet låter kommunala huvudmän med ansvar för skola frånsäga sig detsamma till koncerner bortom kontroll är det som att göra i byxan, värmer en stund men blir ruggigt obekvämt senare. Koncernerna agerar som de gör för att de kan och får. Aktiebolagslagen är prioritet och med den uppdraget att vinstoptimera.

Rikspolitiker behöver nu bryta sin närmast epidemiska handlingsförlamning om inte ett nytt skolfolkligt uppror ska inta gatorna runt om i landet så snart läget tillåter. Marknadsskolorna nyttjar ännu fullt ut läget för att positionera sig och bräcka den bufferteffekt där vi når punkten utan möjlighet till återvändo och rättsställning. Det går som politiker inte längre att titta bort medan den svenska lärarkåren ska arbeta med värdegrundsfrågor. Det går inte längre att titta bort när elever berövas en del av sin möjlighet till framtid. Partiöverskridande behöver rikspolitiker, som inser galenskapen, skrida till verket innan det är för sent.