Hoppa till innehållet

Kolonialism

Debatt: Kolonialismen har orsakat krutdurken i Nya Kaledonien

Den kanakiska urbefolkningen har genomfört omfattande protester i Nya Kaledonien den senaste tiden. På bilden en kvinna som knyter en näve och i bakgrunden en man som håller den Kanakiska och socialistiska nationella befrielse- frontens (FLNKS) flagga.

Den kanakiska urbefolkningen har genomfört omfattande protester i Nya Kaledonien den senaste tiden. På bilden en kvinna som knyter en näve och i bakgrunden en man som håller den Kanakiska och socialistiska nationella befrielse- frontens (FLNKS) flagga.

Bild: Nicolas Job/AP/TT

Dagens ETC

Vad som nu planeras i Paris är att direkt strunta i urbefolkningens intressen. Riktningsgivande för president Macron är Frankrikes globala ambitioner som vidmakthåller det kvardröjande franska kolonialväldet.

Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Om man betraktar turistsajterna om Nya Kaledonien på nätet får man målande beskrivningar av fascinerande mångkultur, fantastisk natur, surfingparadis och intressant matkultur hos kanakerna, ögruppens melanesiska urinnevånare. Och den dyra flygresan kan faktiskt bli ganska lönande, eftersom det ska vara väldigt billigt där.

Den tjusiga bilden slogs rejält sönder nu i maj när dramatiska bilder av brända bilar, plundrade köpgallerier och gatubarrikader av ilskna unga kanaker dominerar våra medier. Förskräckta flyr turister och vita familjer ön. 

Därmed minskas urbefolkningens politiska inflytande radikalt.

Att den kanakiska frihetsrörelsen som existerat sedan 1984 inte stödjer vandaliseringen nämns inte. Vad det nu handlar om är att personer som bott i Nya Kaledonien endast under kort tid ska få rösträtt. Ett återkommande argument är att ändå bara cirka 40 procent av ögruppens invånare är kanaker.  

Därmed minskas urbefolkningens politiska inflytande radikalt.

Det är då viktigt att kasta ett öga på ögruppens koloniala historia. Man kan då säga att det faktum att kanakerna idag är i minoritet är den franska kolonialismens eget verk. Liksom andra västkolonisatörer i Oceanien har, sedan området 1853 blev franskt, kanakernas folkmängd  undan för undan decimerats genom praktiken att flytta arbetskraft med falska löften mellan söderhavsöarna. Denna så kallade blackbirding drabbade kanakerna alldeles speciellt genom att de flyttats som praktiskt taget slavar till andra öar, ja till och med till Europa.  

De europeiska kolonisatörerna tog med sig epidemiska sjukdomar vilket ytterligare decimerade urbefolkningen. På öarna jagades kanaker bort från sina odlingsområden till regelrätta koncentrationsläger för att ge plats åt arkipelagens stora exportprodukt nickel. Hade inte alltid detta skett hade Nya Kaledonien varit ett övervägande kanakbefolkat land.

Liksom på många andra koloniserade söderhavsöar befinner sig urbefolkningen på botten i den socialekonomiska nivån, de har dålig utbildning, många har slitsamma jobb i gruvorna  och de vistas i osunda miljöer med höga föroreningar. Intäkterna från nickelutvinningen kommer enligt ett känt kolonialt mönster inte den fattiga befolkningen till godo.

Vad som nu planeras i Paris är att direkt strunta i urbefolkningens intressen. Riktningsgivande för president Macron är Frankrikes globala ambitioner som vidmakthåller det kvardröjande franska kolonialväldet, France d´Outremer, centralstyrt från Paris och utgörande den enda återstående koloniala stormakten av gammalt snitt. 

En FN-kommitté har för länge sedan satt Nya Kaledonien på en lista över områden som bör avkoloniseras. Man måste förstå kanakernas ilska.

Ämnen i artikeln