Debatt: Kollektivavtalets innehåll är det väsentliga

I debatten kring gigekonomin har kollektivavtal allt oftare lyfts fram som en sorts universallösning, såväl av Eva Nordmark som den liberala ledarsidan på Dagens Nyheter. När Foodora häromveckan meddelade att de tecknat kollektivavtal med Transportarbetareförbundet lät jublet inte vänta på sig, och avtalet har kallats historiskt.

Samtidigt visar det sig nu att en stor andel av de bud som arbetar för Foodora – det rör sig om över 1 000 personer – på papperet är anställda av bolaget Hungry Delivery. De här buden omfattas alltså inte över huvud taget av kollektivavtalet, och beställer du middag genom Foodora är sannolikheten fortfarande stor att den person som levererar maten alltjämt arbetar under samma omänskliga förhållanden företaget med rätta kritiserats för.

Kollektivavtal är inte automatiskt något bra – det är avtalets innehåll som är det väsentliga. Värt att notera är till exempel att det första kollektivavtalet för gigarbetare i Europa tecknades mellan det högerextrema italienska facket UGL och en grupp gigföretag (som bland annat inkluderar i Sverige aktiva Uber Eats). Avtalet innebar inga synliga förbättringar för gigarbetarna i Italien, utan har tvärtom cementerat deras status som ”egenanställda” tillsammans med flera andra ogynnsamma villkor gällande lön och ersättning.

Innehållet i ett kollektivavtal är alltså inte givet på förhand, utan påverkas starkt av situationen det utformas i. Historiskt har en viktig funktion hos kollektivavtalet varit att upprätthålla freden på arbetsmarknaden. Framför allt har det varit arbetsgivarsidan som haft mycket att förlora på produktionsstopp genom exempelvis strejker, vilket har gjort det möjligt för arbetstagarna att förhandla till sig bra villkor och löner i utbyte mot fred.

Men idag är relationen en annan. Genom omstruktureringen och avregleringen av arbetsmarknaden har de största riskerna i konflikter förflyttats från arbetsgivarna till arbetarnas axlar. Fler och fler befinner sig i olika former av osäkra anställningar, och kan se sina inkomster försvinna från en dag till en annan om de kontaktar facket.

Tusentals människor har en migrationsstatus som är knuten till deras anställning, och riskerar vid arbetslöshet att skickas ut ur landet.

Arbetsförmedling och a-kassa fungerar i dag allt mindre som en garant för den arbetslöses överlevnad, och verkar snarare ha fått till syfte att göra arbetslösheten så plågsam att vilket jobb som helst framstår som mer attraktivt.

I takt med att osäkerheten växer förflyttas tyngdpunkten i maktbalansen mellan arbetstagare och arbetsgivare allt mer till den senares fördel.

Vem vågar säga ifrån när det kan innebära att du från en dag till en annan står på bar backe?

I gigekonomin tas detta till en ny extrem. Arbetare som har synpunkter arbetsvillkor och löner kan sparkas via sms eller helt sonika stängas av från appen, utan någon möjlighet att överklaga besluten. Genom att företagen vid varje given tidpunkt håller sig med mer arbetskraft än vad det finns jobb till kan eventuella hål i schemat snabbt täppas till. Riskerna för gigföretagen är minimala – och för gigjobbarna maximala.

Samtidigt som gigföretagen behandlar sina arbetare som slit-och-släng-varor bryr de sig desto mer om omdömet från kundernas sida. Det dåliga rykte som välförtjänt omgett företag som Foodora sedan starten har under de senaste åren vuxit sig allt starkare, och gigföretagen anklagas allt oftare för att agera cyniskt mot dem som arbetar för dem. Det är knappast en slump att Foodoras vilja att förhandla med facket ökat gradvis i takt med nya skandalreportage och granskningar från Arbetsmiljöverket.

Att Foodora tecknar kollektivavtal med ena handen samtidigt som de med den andra fortsätter dra i trådarna till låtsasbolaget Hungry Delivery kan vid en första anblick verka motsägelsefullt. Men när kollektivavtalen först och främst fått den rena PR-funktionen att förbättra företagens rykte bland allmänheten blir alla verkliga förbättringar sekundära. I stället förvandlas kollektivavtalet till en sorts konsumentmärkning, som försäkrar allmänheten om att de kan köpa tjänsten med gott samvete.

Kollektivavtal i sig kommer inte lösa problemen i gigekonomin. Risken vi ser är snarare att ihåliga kollektivavtal likt det Foodora tecknat blir ett sätt att rentvå gigekonomin och få allt att se snyggt ut på pappret, samtidigt som plattformsföretagens cyniska utnyttjande av människor fortsätter obehindrat. Att politikerna fortsätter upprepa mantrat om den svenska modellen samtidigt som de erbjuder arbetsgivarna en buffé av kryphål för att kringgå avtal hjälper ingen som arbetar inom gigekonomin.

Vad det finns ett verkligt behov av är en politik som aktivt minskar osäkerheten på arbetsmarknaden och ger arbetare en fast grund att ställa krav utifrån, där anställning och inkomst inte står på spel. En bra början är att se till att alla som uppenbart arbetar för ett företag också har möjligheten att vara anställda av det företaget. Först då kan vi se kollektivavtal som är mer än tomma PR-jippon, och som säkrar värdiga arbetsvillkor för alla.

Jacob Lundberg, Gigwatch