Debatt: Klimatneutral burgare?

Problemet med ”klimatkompensation” som en lösning på klimatkrisen är att det bara funkar så länge vi bortser från den samlade konsumtion av jordens resurser som vår ekonomi möjliggör, skriver Jacob Hjortsberg.

Hamburgerkedjan Max har nyligen börjat stoltsera med att de serverar hundra procent klimatkompenserad mat. På företagets hemsida kan vi under fliken ”Ansvar” läsa att de är ”ett av de första företagen i världen med att klimatkompensera från bondens jord till gästens bord”, någon som möjliggörs, beskriver de, ”genom att vi kompenserar för vår totala klimatpåverkan genom trädplantering i Uganda”.

Det låter onekligen strålande. Samtidigt är det svårt att förstå exakt vad som menas med ”klimatkompensation”. Framför allt är det ordentligt svårt att förstå vad som menas med ”hundra procent klimatkompensation”. Ska det förstås så, att om jag köper en hamburgare som är hundra procent klimatkompenserad så har jag utfört en handling som, strikt taget, är klimatmässigt helt neutral? Rimligtvis. Det är ju trots allt hundra procent de säger, alltså, helt och fullt klimatkompenserad. Men i sådana fall: kunde jag lika gärna ha köpt tio stycken hamburgare? Jag hade då förvisso konsumerat mer av jordens resurser, men samtidigt så hade ju min konsumtion resulterat i en ännu större kompensation – och om denna kompensation är hundraprocentig, ja, då borde det väl inte spela någon roll huruvida jag köper en eller tio? De påfrestningar som min konsumtion innebär har ju kompenserats till fullo.

Men vänta, kan det verkligen fungera såhär? Du gissade rätt: det kan det inte. Problemet med ”klimatkompensation” som en lösning på klimatkrisen är nämligen att det bara funkar så länge vi inte ser till den samlade konsumtion av jordens resurser som vår ekonomi möjliggör. När Max säger att de ”kompenserar” för varje hamburgare de säljer, så säger de ju egentligen bara att de för varje såld hamburgare ökar sina ekonomiska möjligheter att någon annanstans i världen plantera ett träd, vars positiva effekter på klimatet ska ”kompensera” de negativa effekter som deras huvudsakliga aktivitet, hamburgarförsäljning, innebär. Men kan vi verkligen universalisera denna formel? Knappast. För om det är på det viset att vi som samlad mänsklighet står för en ohållbart stor konsumtion av jordens resurser, då kan vi ju inte samtidigt kompensera för denna ohållbart stora konsumtion. Antingen är den för stor eller så är den inte det.

Låt oss ta ett parallellt exempel. Säg att jag har en plätt jord som jag odlar mat på, och säg att jag utsätter den plätten jord för större påfrestningar än den klarar av – kanske ger jag den för kort återhämtningsperiod mellan varje skörd, eller liknande. Om jag i det här läget vill ”kompensera” för denna överdrivna påfrestning, då kan ju min kompensation inte göras på samma jord som jag överutnyttjar. Istället måste jag hitta en ny plätt jord där jag kanske kan odla ekologiskt.

Från ett individuellt perspektiv är detta såklart helt okej: allt som krävs är att jag får tag på en ny bit land, på vilken jag kan kompensera för det ohållbara beteende jag sysslade med på den första biten. Problemet är att vår klimatkris överhuvudtaget inte är ett individuellt problem i den här meningen. Det är knappast så att vi som samlad mänsklighet, om vi överutnyttjar vår gemensamma plätt jord (eller som vi brukar kalla den: jorden), kan ”kompensera” för detta överutnyttjande på någon annan plätt – så länge vi inte hoppas att det helt plötsligt, som i Christoffer Nolan’s Interstellar, dyker upp någon ny planet som vi kan flytta till.

Det hela framstår därför som något av ett logiskt felslut. Å ena sidan vet vi detta: att hela anledningen till varför vi anser att klimatkompensation är nödvändigt är att vår nuvarande konsumtion av jordens resurser är ohållbar (en hållbar konsumtion, trots allt, behöver inte kompenseras för). Å andra sidan vet vi att klimatkompensationen drivs av just denna ohållbara konsumtion, då ju mer klimatkompenserade varor vi köper, desto mer kommer företagen som producerat dem att ”kompensera”. Den negativa slutsatsen måste därför bli att klimatkompensation aldrig kan leda till en totalt sett minskad produktion – till en totalt sett minskad påfrestning av jordens resurser – trots (och här är själva felslutet) att hela anledningen till varför vi ”kompenserar” i första rummet är att vår samlade produktionsnivå är för hög.

Lösningen måste därför vara att vi istället brukar vår enda plätt jord på ett sådant sätt att behovet av klimatkompensation aldrig uppstår – att vi, kort sagt, minskar vår påverkan totalt sett. Vilket är svårare, eftersom detta är ett projekt som omöjligen kan orkestreras via privat konsumtion, utan tvärtom måste innebära en kollektiv organisering emot den privata konsumtionens samhälleliga dominans. Men det faktum att någonting är svårt är ju inte samma sak som att det inte bör göras – åtminstone är det detta vi säger till alkoholister när de ska bli nyktra, eller för den delen vad vi lär våra barn när de ska sluta med napp.

Mogna vuxna människor i alla länder, förena er!