Debatt: Klimatkolonialism bakom svenskars konsumtionsutsläpp

I samband med Naturskyddsföreningens uppmaning till en shoppingfri månad i oktober medverkade Nordeas chefsekonom Annika Winsth i P1 morgon. I programmet refererar hon till en rapport som banken publicerade tidigare i år, med slutsatsen att ekonomin måste fortsätta att växa eftersom att minskad konsumtion inte har en chans att hjälpa oss att nå Parisavtalet. Vi behöver tillväxt för att kunna investera i en teknik- och innovationsdriven omställning, helt enkelt.

Slutsatsen är, enligt Winsth, att vi svenskar nästan kan svälta oss till döds och ändå inte komma i närheten av de utsläppsminskningar som Parisavtalet kräver. Utöver det att Nordeas rapport enbart fokuserar på problemområdet koldioxidutsläpp – och drar slutsatser utifrån jämförelser mellan både ett orimligt referensscenario för ”business as usual” och svaga scenarier för konsumtionsreduktionen – redogör Winsth för en högst problematisk men vanlig uppfattning om klimatfrågans bovar och hjältar, om utveckling och framsteg, och om vad det är som egentligen utgör ett grönt och hållbart liv.

Förra veckan publicerade Statistikmyndigheten SCB för första gången officiell statistik på Sveriges konsumtionsbaserade utsläpp. I klarspråk handlar det om utsläpp som den svenska konsumtionen ger upphov till, oavsett var i världen utsläppen sker. De utsläpp som rapporteras till FN inom ramen för Parisavtalet benämns som territoriella utsläpp, och utgörs av de utsläpp som sker inom nationens egna gränser, där varken utsläpp från internationella flygresor eller importerade varor inkluderas. Territoriella utsläpp allokerar alltså inte utsläppen till de länder som nödvändigtvis åtnjutit frukterna av dem, vilket de konsumtionsbaserade utsläppen per definition gör. Med andra ord är de territoriella utsläppen ett svar på frågan ”Vem släpper ut?”, medan de konsumtionsbaserade utsläppen svarar på frågan ”För vem görs utsläppen?”.

Det här perspektivet gör det betydligt svårare att upprätthålla bilden av det välutvecklade, gröna och rena väst, som gärna svartmålar länder som Kina och Indien. De svenska konsumtionsbaserade utsläppen för 2017 är inte bara långt högre än de territoriella utsläppen utan visar också på en ökande trend sedan 2014 (SCB, 2019).

Lite längre in i P1-programmet konstaterar Winsth att det viktigaste Sverige kan göra är att ”hjälpa indier och kineser att leva ett liv som är mer hållbart”. Den här typen av uttalande är ständigt återkommande i samtalen om klimatet, och det får ofta passera okommenterat. Det är problematiskt på flera sätt, inte bara med tanke på vad de konsumtionsbaserade utsläppen visar. Det är ett sätt att ställa ”den andre”, i det här fallet Kina och Indien, i motsats till Europa och väst. Det upprättar oppositionella förhållanden såsom vi mot dem, bra mot dåligt, och modernt mot ociviliserat. Påståendet grundar sig i vår egen positionering som den gröna välfärdsstaten – en bild av de rika, gröna och rena nationerna å ena sidan, och de fattiga, utsläppsintenstiva och smutsiga nationerna å andra sidan. Det inte bara förskönar den egna självbilden, utan är en av anledningarna till att den koloniala historien vidmakthålls och upprepas. 

Tidigare i oktober var Jamaica Kincaid på besök i Sverige. Den lilla, om än världsomfattande boken ”En liten plats” är en av hennes mest omdiskuterade texter.  Med sin knivskarpa kritik mot de maktfullkomliga ländernas exploatering utgör den ett viktigt motstånd mot klimatdebattens tillväxtförespråkare. 

”… du kanske känner att du har förstått meningen med Upplysningstiden (även om, såvitt jag kan bedöma, det har gjort dig väldigt litet gott): ni älskade kunskap och varthän ni kom såg ni till att bygga en skola, ett bibliotek (ja, och på båda dessa ställen har ni förvanskat eller utplånat min historia och förhärligat er egen).”

(”En liten plats”, Kincaid, 2015)

De konsumtionsbaserade utsläppen är ännu ett skäl till att omformulera vår egen mytologiserade framgångssaga och rikta den kritiska blicken mot oss själva. Visst, vi kan ”hjälpa indier och kineser att leva ett liv som är mer hållbart”, men frågan är hur stolt Winsth verkligen skulle vara över en svensk hållbarhetsskola som undervisar i konsten att exportera sina utsläpp.