Debatt: Klimatfrågan är politisk

Om Liberala Studenter hade läst vår rapport ordentligt hade de insett att den redan nämner behovet att avveckla de miljöskadliga subventionerna och investera mer i koldioxidlagring.

De hade också undvikit att beskriva förslaget om att kommunalisera fastighetsskatten för energiproduktion i bruksorter – som gäller i både Finland och Norge – som ”expropriering” eller ”socialistiskt förmynderi”. Att återinföra skattemedel till utsatta bruksorter för de naturresurser som hela landet tar del utav borde kunna debatteras med lite mer seriositet.

De övriga svepande ordalagen om ”ideologiska drivkrafter” ter sig mest som ett tafatt försök att svartmåla rapportens reformförslag som i mångt och mycket delas av bland andra EU-kommissionen, det klimatpolitiska rådet och Agenda 2030-delegationen.

Det är också friskt vågat att anklaga den andra parten för att bära ”ideologiska skygglappar” för att sedan själv hävda att den enda lösningens politik är ”stärkt äganderätt, mer frihandel och grön liberalism”.

Liberala Studenters replik på vår debattartikel exemplifierar dock att klimatfrågan är politisk. Inte klimatfrågan i sig – den behöver vi alla ta på lika stort allvar – utan förslagen på lösningar.

Grunden i den klassmedvetna klimatpolitiken är att omställningens kostnader ska kompenseras jämlikt. Det kräver en välfärd att lita på och som byggs upp efter förmåga och fördelas efter behov.

Vi värnar därför om en gemensam omställning som sätter klimaträttvisa och trygghet i centrum och tar tag i de marknadsmisslyckanden som i mångt och mycket föranlett de klimatproblem vi nu möter.

Mot det står den liberala tron på att marknaden trots allt ska lösa klimatproblemet om bara koldioxid­skatten görs om till en avgift med någon sorts platt grön medborgarlön.

Tankesmedjan Fores har granskat den kanadensiska modellen som inte verkar vara så effektiv eller ”rättvis” som debattörerna antyder. Den liberala lösningen ter sig mest att fortsätta med business-as-usual vilket inte är särskilt imponerande för någon med ambitionen att vara Sveriges grönaste studentförbund.

Vi är överens om att fler behöver lyfta klimatfrågans roll i politiken och arbeta aktivt för att mångdubbla omställningstakten från nuvarande nivå. Vi ser också att vi är eniga om att en gedigen satsning på koldioxidlagring, CCS, och avvecklande av miljöskadliga subventioner som troligen förutsätter ekonomisk kompensation till landsbygdsorter.

Det är dock lite förvånande att Liberala Studenter, i ett försök att stärka sin klimatprofil, väljer att angripa sin partner i Januari­avtalet som tagit fram den starkaste klimatbudgeten någonsin. Detta samtidigt som fler behöver markera mot det högerkonservativa blocket som allt mer obekymrat flirtar med krafter som aktivt vill stoppa ­ambitiösa klimat­reformer.

Slutligen är det ett faktum att Sveriges ekonomi befinner sig långt över vad som är långsiktigt hållbart. Som studentförbund är vi skyldiga att på djupet ta del av pågående forskning och våga ompröva politiken för att på bästa sätt understödja resan mot det hållbara samhället. Den klass­medvetna klimat­politiken presenterar här lösningar som undviker att kirurgiskt angripa de allra mest utsatta i vårt samhälle till förmån för att tackla klimatproblemet tillsammans.