Klimatkrisen
Debatt: Klimatfrågan är en konflikt mellan höger och vänster
Dagens ETC
SD-regeringen monterar ned klimatpolitiken och överger redan otillräckliga klimatmål. Vetenskapsförnekande frodas samtidigt inom delar av högern. Så blir det när man verkligen inte vill börja sopa trappan uppifrån, skriver Jonas Sjöstedt (V).
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.
Man kan tycka att det är märkligt, vi drabbas alla av klimatförändringen och högern har historiskt ofta hävdat att man utgår från rationellt tänkande och att värna ekonomisk utveckling.
Men när insikterna om vilka förändringar som krävs för att rädda klimatet kolliderar med de egna värderingarna eller kortsiktig röstmaximering orkar många till höger inte längre ta till sig fakta. Allt för ofta får rena förhoppningar knutna till framtida kärnkraft eller naiv marknadstro fungera som en ursäkt för att inte göra det som krävs.
Kapitalismen kräver ständig expansion. Men tillväxten är blind, den består också av sådant som skadar människor och natur. Sociala strukturer och naturens komplicerade väv av samband slits sönder av exploateringen. Naturen med dess rikedomar ses som gratis, den har bara ett värde när den omsätts som vara.
Klimatkrisen kräver att kapitalismens ”fria marknad” sätts ur spel. Användandet av fossila bränslen måste fasas ut. Det krävs statsstöd för att gynna förnybara alternativ. Ekonomi och konsumtion behöver mer långsiktig planering. Människors konsumtionsmönster måste förändras.
Högern klarar inte av att ifrågasätta kapitalismen som produktionssätt med dess inbyggda maktordning, de vill inte begränsa privilegierna för den globala överklassen och de vill inte föreslå politiska lösningar som innebär ökad jämlikhet eller demokratiskt inflytande över produktionen. Men det kommer att krävas för att rädda klimatet. Det är områden av politiken där vänstern sedan länge formulerat politiska alternativ och genomfört konkreta förändringar.
Den stora skiljelinjen går inte mellan olika länder, den går mellan rika och fattiga.
Klimatfrågan är fylld av motsättningar och konflikter. Den stora skiljelinjen går inte mellan olika länder, den går mellan rika och fattiga oavsett i vilket land man lever. Ungefär lika mycket av de globala utsläppen orsakas av den rikaste procenten som av den halva av jordens befolkning som släpper ut minst. Alla i den rikaste procenten äger inte lyxjakter eller privatjets, men i stort sett alla av dem har en helt ohållbar livsstil.
Kontrasten är stor mellan de superrikas livsstil och de vanliga människor som försöker bidra till att minska klimatutsläppen. Jag högaktar de som tar klimatfrågan på allvar och som en konsekvens av det ändrar sin kost, sätter upp solpaneler och väljer tåget istället för flyg. Individers goda klimatval påverkar dessutom samhällsdebatten, bidrar till ny teknik och att utsläppen minskar. Ofta är det de individer som tar klimatansvar i sin vardag som också är pådrivare för reformer som minskar utsläppen.
I det sammanhanget framstår den globala överklassens utsläpp som en provokation och ett sabotage. Många undrar nog varför de ska minska sina utsläpp om de som släpper ut allra mest ändå kan fortsätta som tidigare. Trappan bör sopas uppifrån.
Hur ska ett begränsat utrymme fördelas för att vi ska klara krisen? Rimligen måste vänsterns utgångspunkt vara att det ska fördelas jämlikt och rättvist mellan människor i Sverige och på sikt i världen.
Vi står inför stora förändringar, det kan vi inte klara var och en för sig, för att klara dem behövs gemensamma lösningar. Klimatet kräver gemensamma investeringar i bättre bostäder, nya tåg och bättre kollektivtrafik. Den kräver utfasning av fossila bränslen och elektrifiering med hjälp av förnybar elproduktion. De superrikas livsstil, fossilindustrins vinstjakt och naiv tro på att marknaden med någon sorts automatik löser klimatfrågan är hinder på vägen. De rikastes konsumtion och inkomster måste beskattas mer. Intäkterna kan gå till utbyggd järnväg, avgiftsfri kollektivtrafik, förbättrad sjukvård och byggnation av klimatsmarta bostäder.
Ojämlikheten försvårar klimatomställningen. Medan överkonsumtionen för de rikaste förvärrar klimatproblemen så kan ökad jämlikhet, bättre välfärd och kortare arbetstid bidra till att minska utsläppen. Offentlig konsumtion i form av vård, utbildning och kultur orsakar betydligt mindre utsläpp av växthusgaser än motsvarande privat konsumtion.
Det är därför inte så konstigt att klimatfrågan har blivit en motsättning mellan vänster och höger.