Debatt: "Klassöverskridande feminism att dela föräldraförsäkringen"

Den som påstår att det inte behövs någon lagändring och att "det är bara att dela" vittnar om både okunskap och historielöshet. Och det är osmakligt att använda arbetarkvinnor som retorisk bromskloss för en utveckling som skulle gynna alla kvinnor, skriver Elinor Odeberg, ordförande för Unga S-kvinnor Rebella.

I tisdagens debattartikel lyftes farhågor om att en individualisering av föräldraförsäkringen skulle drabba kvinnor i prekära situationer negativt och att det i själva verket är en medelklassfråga.

Debattörerna menar att det skulle fungera som en utpressningsmetod i destruktiva relationer, där män som egentligen inte har något intresse av att ta ansvar för barnet, använder sin del av föräldraförsäkringen som ett sätt att tvinga sin partner att stanna i relationen mot sin vilja. Ensamstående mödrar lyfts också som en grupp som helt plötsligt skulle se sin föräldraförsäkring halverad.

Det är bra att reformer granskas och artikeln bidrar med flera viktiga perspektiv. Debattörerna har rätt i att omgärdande socialförsäkringssystem och tidsgränser för förskolor och A-kassa kan behöva justeras vid en individualisering. Men analysen av utfallet av en individualisering sviktar betänkligt och debattörerna faller på att de uttrycker direkta felaktigheter, emellanåt också fördomar, i sin text.

En individualisering av föräldraförsäkringen innebär att hälften av månaderna vigs åt respektive förälder. I en tvåsamhetsrelation betyder det 8 månader vardera, med bibehållen tidslängd på 16 månader. I dag är endast 2 månader vigda åt respektive förälder – resten gör föräldrarna upp om själva. Tankeexperimentet som debattörerna använder sig av, nämligen att elaka ansvarslösa pappor (i artikeln är det bara pappor) skulle använda föräldradagarna som utpressning, är alltså betydligt mer aktuellt i nuvarande system, eftersom det förutsätter att föräldrarna kommer överens. En individualisering skulle ta bort risken för att den ena föräldern förtrycks för att den andra har en starkare förhandlingsposition, eftersom försäkringen är knuten till just individen.

Vad en individualisering däremot kan leda till, är att den enskilda föräldern i extrema fall kräver ensam vårdnad, för att tillskansa sig alla dagarna. DNs ledare skriver ”Om föräldraförsäkringen förlorar sin elasticitet kommer vi få se en lavin av nya vårdnadstvister i syfte att säkra att föräldrapenningen tillfaller den mest lämpade” (DN 2013-04-05). Det är förstås en kraftig överdrift, men en mer korrekt spekulation av vad en individualisering kan få för konsekvens i destruktiva relationer. En konsekvens som till och med kan vara önskvärd. Ett barn ska inte fungera som en inlåsningsmekanism att stanna med en partner mot sin vilja – lika lite som föräldraförsäkringen ska det. Och rätten ska förstås inte ge ensam vårdnad om det inte finns goda skäl till det.

Vid ensam vårdnad tillfaller alla föräldrapenningdagar vårdnadshavaren. Det scenario som debattörerna målar upp, där ensamstående mödrar ska tvingas gå till socialtjänsten efter 8 månader, existerar alltså inte. Ensamstående föräldrar får alla föräldrapenningdagar även vid en individualisering, eftersom föräldraförsäkringen inte är knuten till det biologiska föräldraskapet, utan till vem/vilka som är vårdnadshavare. Det är lite oroväckande att debattörerna inte uppfattat denna väldigt grundläggande premiss i föräldraförsäkringens utformning.

Debattörerna skriver: ”Det är bara att dela. Det behövs ingen lagändring för att själva ta detta ansvar.” De vittnar om både okunskap och historielöshet. Kvotering av fler månader är den enda effektiva metod som erkänt ökat männens uttag av föräldrapenningdagarna. De gånger då männens uttag ökat markant är 1995 och 2005, då första respektive andra ”pappamånaderna” infördes. I dag tar män tar ut 24 procent av föräldrapenningdagarna, kvinnor 76 procent. Med den takten dröjer det ytterligare 60 år innan vi har ett jämställt uttag.

Det som bland annat Försäkringskassan visar i sin rapport ”De jämställda föräldrarna” är att kön är viktigare än ekonomi när föräldrar delar upp ledigheten sinsemellan. När mamman tjänar mer har familjen råd med att hon stannar hemma, men när pappan tjänar mer har familjen plötsligt inte råd med att han är hemma. Det visar att frågan inte riktigt är så enkel, ens för medelklasskvinnorna, som debattörerna låter påskina.

Som aktiv i arbetarrörelsen är en klassanalys central för den feministiska politiken. Därför är jag också en stark förespråkare av en individualisering av föräldraförsäkringen. Dagens skeva fördelning pekar bland andra LO-ekonomen Ann Thoursie i sin rapport ”Varför tjänar kvinnor mindre?” ut som det viktigaste skälet till varför könssegregeringen och löneskillnaderna på svensk arbetsmarknad består. Arbetarkvinnor uppmuntras helt enkelt till att söka mer ”familjevänliga” yrken inom offentlig sektor där lönekurvan är platt och karriärmöjligheterna få. Där ser vi också att de strukturella (ofrivilliga) deltiderna hopar sig. Detta handlar inte om att arbetarklassen är sämre än medelklassen på jämställda relationer, utan om att medelklassen kan köpa sig till jämställda relationer genom att använda sig av hushållsnära tjänster. På så sätt kan medelklassens kvinnor konkurrera på mer lika villkor som männen.

Lönediskrimineringen av kvinnor skär likväl igenom alla sektorer. Det är helt enkelt rationellt att se en 30-årig kvinna som riskarbetskraft, eftersom det är ungefär då flest skaffar barn. Arbetsgivaren räknar att hon kommer vara borta från jobbet och hennes karriärmöjligheter och löneutveckling begränsas därmed – oavsett om antagandet stämmer i det specifika fallet eller inte.

Denna könsdiskriminering slår brett, mot kvinnor i alla samhällsklasser, och leder i förlängningen till att kvinnor får lägre pensioner. Arbetarkvinnorna i offentlig sektor drabbas allra hårdast. De är framtidens fattigpensionärer delvis som följd av att vi har en föräldraförsäkring som cementerar ojämställdhet på svensk arbetsmarknad. Just den föräldraförsäkring debattörerna försvarar i arbetarklassens namn.

Socialdemokratisk politik är inte att acceptera orättvisor – det är att bekämpa dem. I debatten om sambeskattning, som avskaffades för drygt 40 år sedan (men som nu torgförs av Sverigedemokraterna), angavs kvinnors lägre inkomst som ett argument. Att sambeskatta par där kvinnor tjänade mindre än sina män innebar en större disponibel familjeinkomst. När särbeskattning introducerades höjdes kritiska röster om att de lågavlönade kvinnorna, som ju hade ett ekonomiskt beroende till sina män, skulle missgynnas. Men sambeskattningen bidrog till just detta beroende. Särbeskattningen gjorde att kvinnor började ses som självständiga ekonomiska individer – den möjliggjorde ett uppbrott med beroendeförhållandet till familjen. Den frigjorde så kvinnor i allmänhet, arbetarkvinnor i synnerhet.

Individualisering av föräldraförsäkringen är särbeskattningsdebatten 2.0. Det är inte hela lösningen, men ett viktigt steg framåt. Och det är lika osmakligt nu som då att använda arbetarkvinnor som retorisk bromskloss för att bedriva klassöverskridande feminism. En reform blir inte en medelklassreform bara för att det är medelklassfeminister som driver den. Som socialist vet jag att medelklassens och arbetarklassens feministiska kamp måste vara gemensam.