Debatt: Klassisk arkitekturär inte högerpolitik

Jag valde att bli arkitekt utifrån ett motstånd. Till en början mot rivningarna som jag såg ödelägga min hemstad, Göteborg. Mot hur människors vardag slogs sönder och en hel befolkning tvingades att försöka skapa en ny hembygd i miljonprogrammets förorter. Mot hur skönheten i hantverksbyggda hus försvann och ersattes av en kall och monoton ingenjörs- och teknokratbyggnation.

För mig var detta en självklar del av vänsterrörelsen och när rivningarna av de svenska städerna under 1960- och 70-talen till slut började att ifrågasättas kom det ifrågasättandet mycket riktigt från vänster. Det var människor från alternativ­rörelsen på vänsterkanten som belägrade almarna i Stockholm och som genomförde Kungstorgs­ockupationen i Göteborg.

Rivningsraseriet avtog men alldeles för sent. Allt för mycket var förlorat. Ett helt kulturarv var i det närmaste utplånat. I Göteborg nästan uteslutande arbetarklassens kulturarv.

Det var det som avgjorde mitt val att bli arkitekt. Om man, i ett ­mycket fattigare Sverige, kunde bygga så vackert, varför byggde vi, i vår tid, så fult, så fattigt och så ­enahanda? Jag ville ägna resten av mitt liv åt att försöka bygga åtminstone något vackert.

Jag ville lämna världen vackrare än den var när jag kom till världen.

Det var därför en chock att upptäcka att det, på den arkitektur­skola jag började på, var samma tankar som var orsaken till skövlingarna av vårt kulturarv, som fortfarande var förhärskande. Så nu inriktade sig mitt motstånd mot själva ­arkitektkåren och de tankar som den omfattade.

Till slut ledde detta motstånd till att jag var med och startade Arkitekturupproret. Inte för att jag trodde att det var den allena­rådande frågan eller för att jag trodde att arkitektur i sig kan förändra samhället men för att jag ville skapa vackrare hus. För att jag ville att vi skulle, om inte annat, lämna världen vackrare än vad den var när vi kom.

När det då sitter människor och breder ut sig i tv om hur den ena eller andra stilen är politiskt misstänkt gör det mig mycket upprörd. Att en person sätter sig till doms över andra människors estetiska preferenser genom att misstänkliggöra dem politiskt. Det är rent ut sagt oanständigt. Folkkär eller inte.

Vad som är än mer upprörande är att de bara använder det som ett retoriskt knep. De vet ju mycket väl att Arkitekturupproret består av människor från alla politiska läger. De vet ju mycket väl att till exempel M i Upplands Väsby och S i Göteborg har anslutit sig till samma ståndpunkt.

Att vi inte nödvändigtvis är nationalister, politiskt konservativa, högerpopulister eller emot globalisering.

Att medlemmarna i Arkitektur­upproret överhuvudtaget inte förenas i någon politisk ideologi utan bara förenas i detta enda, att vilja göra världen vackrare och trevligare.

Arkitekturupproret är en rörelse för en vackrare arkitektur baserad på klassiska skönhetsprinciper.

Det är en internationell rörelse. Vi har pluralism och valfrihet som ledstjärna.

Vi menar att det i en liberal demokrati som präglas av mångfald, där borde även arkitekturen präglas av mångfald i stilar och uttryck. Och det är en rörelse som inte vill att skönhet ska vara förbehållet de som kan betala för den utan vara för alla.

På högerkanten, inte minst inom SD, har man jobbat i många år på att kidnappa och appropriera klassisk arkitektur.

En del av traditionalisterna lever själva i vanföreställningen att klassisk arkitektur innebär politisk högerorientering och de deltar ibland i SD:s olika mediekanaler. Men det gör de varken i mitt namn eller i Arkitekturupprorets namn. Delar av vänstern går i fällan och överlåter frågan till högerpopulisterna.

Missförstå mig inte. Jag är glad över att många uppskattar klassisk och traditionell arkitektur, även om de röstar på SD. Men jag är inte glad över att man försöker göra det till en politiskt ideologisk fråga. Och jag är inte glad över att vissa arkitekter använder sig av politik för att smutskasta arkitektur de inte gillar. Om något ger det tyvärr bra pr till SD eftersom folk då kan tro att de är de enda som gillar vackra hus.

Låt inte högern ta över frågan om den byggda miljön och vad den betyder för oss alla. Skönhet borde vara för alla. Skönhet har ingen politisk färg.