Debatt: Klassförakt fel väg för antirasism

Att döma ut Sverigedemokraternas väljare som låg­utbildade är att gynna partiet. Det skriver Kim Fredriksson, före detta aktiv inom den högerextrema miljön, och numera antirasistisk föreläsare och skribent.

Stavning är inte SD:s bästa gren konstaterar musikern Niklas Strömstedt i ett skämt på Twitter. ”Nya föreningen SD studenter är förening för SD:are som tagit studenten” twittrar den antirasistiska sajten Inte Rasist Men. En bloggande socialist manar föräldrar till att låta sina barn läsa skönlitteratur, ”annars riskerar de att inte utveckla sin inlevelseförmåga = bli SDare”. Den politiska debatten fullkomligt dryper av kontraproduktivt klassförakt när SD kommer på tal.

Jag blir rent ut sagt arg när jag ser hur antirasister väljer att använda klassförakt i antirasistiskt syfte. Detta eftersom jag med egen erfarenhet vet hur kontraproduktivt det är. När antirasister fäller kommentarer om lågutbildade SD-politiker från vischan så förstår de inte ens vilket självmål de gör. För det första, SD är inte ett parti bestående av lågutbildade.

Faktum är att partitoppen är välutbildad. På övriga nivåer i SD så är det en brokig skara som väljer att föra deras röst i beslutsfattande församlingar. Somliga saknar utbildning, andra är välutbildade och majoriteten är helt vanliga knegare.

Att komma in med en von oben-attityd och göra sig lustig över den klassammansättning SD har är så pass kontraproduktivt så att man lika gärna hade kunnat ge ekonomiska bidrag till SD:s valfond. För ärligt talat, let’s face it. Ingen omvärderar sina åsikter som en följd av att privilegierade människor väljer att spotta på dem. Det stärker snarare deras övertygelse. 

Den självbild många SD:are bär på gör gällande att de är underdogs. Det är de och Åkesson mot etablissemanget. Att Åkesson är en del av etablissemanget som högavlönad proffspolitiker spelar ingen roll. Han är en underdog. För i SD:arens ögon så är Åkesson lika bespottad som den arbetarklass vissa antirasister väljer att håna.

Under SD:s landsdagar förra helgen proklamerade Åkesson att siktet är inställt på LO och Socialdemokraterna. Samtidigt visade en SIFO-undersökning att SD är det näst största partiet bland LO-medlemmar. Hur är detta möjligt undrar en del. Jo, för att i SD:arens ögon så har vänstern tappat fokus. Man ser det som att arbetarrörelsen har valt att föra en anti-SD politik före en arbetarvänlig politik. Vilket exemplifieras när Löfven gör klart att han är beredd att regera över blockgränserna för att minska SD:s inflytande.

Antirasister är SD:s bästa vänner utbrast en vän till mig. Han har varit SD:are sedan 90-talet, haft förtroendeuppdrag och idag långt efter att hans politiska engagemang har upphört röstar han fortfarande på SD. Denna SD-veteran sade en sak till mig som har etsat sig fast i mitt minne.

”Hade vänstern satsat på sin egen politik istället för idiotiska angrepp på SD så hade SD aldrig växt som de har gjort”. Jag är benägen att hålla med.

SD bör bemötas med fakta och alternativ. Inte med oheliga allianser, klassförakt och politiska självmål. Peka på deras faktiska politik och konstatera vilka borgare de är. Peka på hur SD agerar stödparti till Alliansen eller angrip deras vurm för övervakningssamhället. Men framförallt, upphör med klassförakt och självmål.

Kim Fredriksson
Tidigare organisatör, strateg och skribent inom den svenska högerreaktionära rörelsen. Idag debattör, skribent och ­föreläsare med fokus på sociala frågor och antifascism.