Debatt: KD utnyttjar enighet i vanvårdsfrågan

I avsaknad av politisk debatt har vanvårdsfrågan avpolitiserats vilket utnyttjats av Kristdemokraterna. Bakvägen har de lyckats återinföra förmoderna värderingar, skriver veckans debattör PH Bartholdsson, som själv vuxit upp på barnhem.

”Frågan om vanvård var för viktigt för att göra politik av”. Den första gången jag hörde argumentet var det av folkpartisten Agneta Berliner. Hon satt då ännu i riksdagen och var en av dem som förstått vanvårdsfrågan bäst. Den tanken förvånade mig då. Den förvånar mig nu.

Jag har sedan hört samma tankegång från andra och nu senast i ett brev från Vänsterpartiets Eva Olofsson till Anne Skånér, en av de drabbades företrädare. Olofsson skriver: ”Från Vänsterpartiets sida har vi ansett att ersättning till de som vanvårdades som barn inte är en fråga att i första hand driva och ta partipolitiska vinster på.”

Det ser ut som att våra riksdagspolitiker i något skede bestämt sig för att inte träta på de drabbades bekostnad. Det är en fin ambition. Men är det egentligen så bra?

I stället för en politisk träta, argument som bryts mot varandra – genomlysning – så har vi fått en kuslig enighet. Nu när ersättningsnämndens beslut kommer – och några av besluten är mycket svårsmälta – enas Sveriges riksdag, mot de drabbades invändningar.

I avsaknad av politisk debatt, har vanvårdsfrågan smygpolitiserats och kommit att domineras av kristdemokratiska värderingar. Ersättningslagen är i flera delar ett uttryck för en kristen konservatism – politik – som i sina värsta stunder blir direkt förmodern:

Eftersom felaktiga diagnoser inte anses vara ersättningsgrundande utesluts i praktiken de homosexuella från upprättelsen. Homosexualitet betraktades ju som en sjukdom fram till 1979.

Eftersom omhändertaganden på felaktig grund inte är ersättningsgrundande, utesluts de som omhändertagits av befolkningspolitiska och rasistiska skäl.

Etnologen Britt-Inger Lundqvist berättar i en föreläsning om homogenitet, om en kvinna i henne egen släkt, resande, som tvingats till abort i sjunde månaden och steriliserats.

Ersättningslagen utesluter uttryckligen kvinnor som utsatts för gynekologiska ingrepp från upprättelsen. En så konservativ kvinnofientlighet är allt annat än opolitisk.

Det visar sig nu också att nästan hälften av de som sökt ersättning har fått nej på sin ansökan. I sig är det inte oväntat eftersom lagen ställer orimligt höga krav på hur allvarlig vanvårdens skall ha varit – krav som utgår från lika politiska som otidsenliga värderingar – skrivningar som nu får stora konsekvenser för de vanvårdade.

Avpolitiseringens och överenskommelsernas tystnad som omger vanvårdsfrågan har utnyttjats av kristdemokraterna för att bakvägen återinföra förmoderna och försekulariserade värderingar. Det enda som är oväntat i det är vår naivitet.

En öppnare politisk debatt hade dragit fram de här ståndpunkterna i ljuset och förhoppningsvis bidragit till en upprättelse för de vanvårdade.

Vanvården av omhändertagna unga förtjänar en seriös demokratisk politisk debatt. Allt är politik.
PH Bartholdsson
på barnhem 1970–1975