Debatt: Kasta inte ut det gröna med språkrörsvattnet

I Miljöpartiet pågår nu en intensiv debatt om partiet ska fortsätta ha två språkrör eller byta till att ha ett. Företrädarna för åsikten att partiet behöver förändra sin struktur prat­ar ofta om synlighet och tydlighet mot väljarna.

Miljöpartiet leds inte av parti­ledare oavsett antal. Det är en central och grundläggande del i partiets identitet. Språkrören är centrala företrädare för partiet, inte dess ledare. De är ledamöter i part­istyrelsen, bland andra. De som företräder åsikten om att partiet ska ha ett språkrör anger ofta att det är otydligt vilken riktning partiet ska ta och att det kan vara svårt för två språkrör att komma överens om olika prioriteringar.

Det är inte ett problem om språkrören fungerar på det sätt som stadgarna avser, som företrädare, talespersoner och kommunikatörer. Företrädare som har som viktigaste uppgift att föra fram partiets politik och ställnings­taganden, inte att forma den.

Det delade ledarskapet i Miljö­partiet handlar inte bara om att ha en kvinna och en man på de mest synliga posterna, även om denna form av att praktisera jämställdhet är viktig. Det handlar också om att inte centrera makt till för få personer och det berör fler än språkrören.

Ja, det kan göra processer mer långsamma och kanske också mer komplicerade i vissa fall, men så fungerar det med demokrati. När fler ska ges möjlighet till inflytande behöver man skapa strukturer, och ha företrädare, som underlättar och tillåter dessa processer.

Den gröna rörelsen, och den gröna ideologin, har decentralisering, lokal demokrati och maktdelning som bärande fundament. Både i den politik som man driver och i sin organisering. Självklart är det viktigt att alla organisationer är tydliga med vad man vill och vad man står för. Det är också viktigt att de som ges mandat att företräda partiet också kan göra det. Det finns dock inget som säger att dessa saker skulle lösas bara för att man förändrar från två till ett språkrör. Det finns snarare en stor risk att fler kommer uppfatta ett ensamt språkrör som en partiledare, och förvänta sig att hen leder partiet.

Miljöpartiet står inför många utmaningar för att kunna visa vilken central roll partiet har i att forma en framtid som är både rättvis och hållbar. Att tro att förändring av språkrörsmodellen och i praktiken hoppas att en (parti)ledare ska komma in och ge alla svaren vore att kasta ut en stor del i den gröna grunden.

Det är inte svårigheten att nå ut med två företrädare som är problemet utan snarare hur språkrören samarbetar och kan stärka varandra. För att vara något populärhistorisk kan vi se att det finns många framgångsrika radarpar i offentligheten som lyckas utmärkt med detta, både politiskt och i andra sammanhang: Hasse och Tage, Magnus och Brasse, Jonna och Jocke och inte minst Peter och Maria för att nämna några exempel.

Miljöpartiet behöver fokusera på vad som faktiskt är språk­rörens roll och välja två företrädare som tillsammans är beredda att vara det radarpar partiet behöver för att bära ut den politik som medlemmarna, kongressen och partistyrelsen beslutar. Utöver det behöver vi välja kloka företrädare till våra andra poster för att vi tillsammans, i våra olika uppdrag, ska kunna bygga det framgångs­rika lag som ska kunna få fler att sympatisera med oss och rösta på oss för att vi ska kunna ta en större plats i svensk politik.

Världens just nu mest framgångsrika gröna parti, tyska Die Grünen, har två språkrör. Vi i Miljöpartiet ska bibehålla språkrörsmodellen, lära av de tyska gröna och ta den plats som den gröna ideologin förtjänar både inom politiken och inom organisationen.

Miljöpartiet behövs mer än någonsin i svensk politik och då behöver vi två riktigt bra språkrör!