Debatt: Karolinska Institutets skallsamling måste återlämnas till folken

Ett av de mest kända exemplen är tvångssteriliseringarna, under vilka myndigheter med stöd av lagstiftning lät sterilisera ett stort antal invånare mellan åren 1934 och 1975. Syftena angavs vara bland annat ekonomiska skäl, folkhälsoskäl, rashygien och kontroll av sociala element.

Ett betydligt nyare exempel är kirurgen Paolo Macchiarinis experimentella forskning. Kirurgen opererade in luftstrupar i plast på tre icke-vita personer, som senare avled till följd av operationerna. Bägge exemplen belyser hur medicinsk vetenskap inte är ”ren” och felfri, utan snarare tätt sammanlänkad med sam­hället i vilket den utövas.

Tvångssteriliseringarna som beskrivs i stycket ovan, ägde rum under inflytande av rasbiologin – idén om att människor kan och bör delas in i olika raser. Ur ämnet tillkom ­senare även rashygien – idén om att ­människans ärftliga egenskaper kunde förädlas med bland annat selektiv avel. Två forskare som hade en avgörande betydelse för fram­växten av den rasbiologiska läran var far och son ­Anders och Gustaf Retzius. De var båda anatomer verksamma vid Karolinska Institutet.

Anders Retzius, född 1796, uppfann ”skall­index” – en term för att beskriva och klassi­ficera kranier i ”långskallar” och ”kortskallar”. Samer klassificerades som kortskalliga och germaner som långskalliga. På grund av hjärn­ans storlek ansågs långskallarna ha ­högre intelligens. Han inrättade också en kranie­samling på Karolinska Institutet, med kranier som han samlat in från hela världen, tillhörande framför allt urfolk och utsatta grupper. Samlingen finns kvar än idag.

Anders Retzius son Gustaf, född 1842, som brukar beskriv­as som ”en av rasbiologins centralgestalter”, fortsatte i sin pappas fotspår. Han mätte skallarna på tiotusentals människor, utökade kraniesamlingen genom gravplundringar och insamlingar, och fastslog att Sverige hade det renaste folket i den germanska ”rasgrenen”.

Trots att det råder konsensus om att far och son Retzius hade en avgörande betydelse för framväxten av rasbiologin och -hygienen, och i förlängningen lade grunden för nazismens folkmord några decennier senare, förekommer deras namn, statyer och porträtt på ett flertal framträdande platser på Karolinska Institutet. Retziuslaboratoriet som stod färdigt år 2001, är uppkallat efter Anders Retzius, liksom gatan som laboratoriet ligger på. När de största föreläsningssalarna på campus under tidigt 2000-tal döptes om från ”A”, ”B” och ”C”, uppkallades en av dem efter Gustaf Retzius.

Ett oljeporträtt av Anders Retzius invid ett kranium hänger på rektorsvåningen i Aula Medica i Solna.

Kraniesamlingen ligger dessutom kvar, nedpackad i kartonger i KI:s lager. De används inte till forskning eller utställningar, men vittnar ändå högljutt om universitetets arv och bidrag. Delar av samlingen har på begäran återlämnats dit de togs från: tillbaka till folken KI en gång dömt ut som låga och obegåvade. Andra delar har förstörts i lagret, liksom delar av registret som innehåller de rättmätiga ägarna. KI har i media tidigare beskrivits som långsamma i sin hantering av Nya Zeelands begäran om återlämning av mänskliga kvarlevor.

Redan 2018 begärde den sverigefinska, nybildade Kommittén för återlämnandet av finska kvarlevor att 82 kranier från finska kyrkogårdar skulle lämnas tillbaka. Ett kravbrev undertecknades av 34 organisationer och personer, många med direkt anknytning till de gravplundrade platserna.

KI skrev i sitt svar till kommittén att ”För återlämningar till majoritetsbefolkningar i självständiga nationer finns ingen (…) praxis i dagsläget. Mot den bakgrunden kommer KI att fortsätta utreda kommitténs önskemål om återlämning av finska kvarlevor”.

Utredningen och den lovade kartläggningen har dröjt, enligt uppgift bland annat på grund av pandemin, och ­återlämningarna har uteblivit.

Finländarna har alltså ännu inte fått tillbaka sina förfäders skallar.

Chefen för KI:s anatomiska samlingar har i samtal med STRÄVA-medlemmar uttalat att det inte är aktuellt att lämna tillbaka de finska kvarlevorna, med motivationen att det ska finnas en hög tröskel för att skapa nya prejudikat.

Vi är inte nöjda med hur KI hanterar sin anatomiska samling.

Kvarlevorna tillhör det folk de togs ifrån. Att de använts till något så fruktansvärt som utvecklingen av rasbiologins grund­valar gör saken ännu allvarligare.

Vi som skriver under denna text vill se att Karolinska Institutet:

1. Bygger och offentliggör det digitala arkivet med förteckning över KI:s kvarlevor.

2. Avskaffar regeln om att endast urfolk har rätt till återlämning av kvarlevor.

3. Omedelbart hörsammar kravet på återlämning av 82 finska kranier som 2018 ställdes av Kommittén för återlämnandet av finska kvarlevor.

Detta ska vara åtgärdat innan kursstart höstterminen 2021.

/////

STRÄVA

Studenter för en rättvis
vård och akademi

Kommittén för återlämnandet av finska kvarlevor

Karolinska Decolonizing Global Health

Läkare mot rasism