Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Kärnvapenstaterna håller oss alla som gisslan

Donald Trump / Kim Jong-Un / Pierre Schorri.
Donald Trump / Kim Jong-Un / Pierre Schorri. Bild: Bild: Evan Vucci/AP/TT / AP Photo / Dan Hansson/SvD/TT

Dagens ETC

Dagens kris tydliggör vad svensk utrikespolitik länge hävdat.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

1. Det krävs tydligen en Kim Jong-Un och en Donald Trump för att klargöra att tesen om att säkerhet byggs med kärnvapen är en ödesdiger illusion. Ska nu dessa två vildhjärnor, som spelar poker med domedagsvapen som insats, äntligen få våra politiker att sluta banalisera denna existentiella fara?

Det verkar inte så. Då världen håller andan, kritiserar de borgerliga utrikesministern för att vilja driva fram ett förbud mot kärnvapen, ty det skulle försvåra för oss att gå med i Nato! Alltmedan försvarsministern räds för sitt guldkort i kärnvapenalliansen.

I USA påtalas med oro att Donald Trump använder sig av samma ordval (”eld och raseri som världen aldrig någonsin skådat”) som president Truman använde 1945, då han hotade Japan med ”ett regn av ödeläggelse från luften, av ett slag som aldrig har setts på detta klot”. Man jämför även med president Nixon som under Vietnamkriget ville framställa sig som en galning (”the Madman theory”) genom att hota Hanoi med kärnvapenangrepp. Donald Trump själv säger att det är på tiden att USA börjar vinna krig. Han bombar i Syrien utan någon känd strategi och släpper en monsterbomb i Afghanistan utan att vinna några militära fördelar.

USA – och Nato – upprätthåller alltjämt det kalla krigets doktrin om ”ömsesidig garanterad förstörelse” (mutual assured destruction/MAD). Den inrymmer också ”förstaanvändning” av kärnvapen. Det finns amerikanska Nato-kärnvapen i Belgien, Holland, Italien, Turkiet och Tyskland.

Koreakännare understryker att om Kim Jong-Un drar slutsatsen att USA tänker gå till ett preventivt angrepp, kan han överväga att slå till först. Militära experter påpekar att även om samtliga nordkoreanska kärnvapenläggningar slås ut, kan Pyongyang svara med ett massivt artillerianfall som skulle döda 30 000 sydkoreaner. Hoten från Washington ger också Kim Jong-Un argument för att behålla och utvidga sina arsenaler.

2. Dagens kris tydliggör vad svensk utrikespolitik länge hävdat. Om inte kärnvapenstaterna lever upp till sina åtaganden om ömsesidig nedrustning, riskerar man att uppmuntra andra stater att skaffa sig samma vapen. Så blev det dessvärre. I dag har vi nio kärnvapenstater som, med Olof Palmes ord, ”håller resten av världen som sin gisslan”.

Två årtionden efter kalla krigets slut har nio kärnvapenstater nära 15 000 nukleära stridsspetsar, varav över 92 procent är ryska och amerikanska, och det satsas mer än någonsin på ”effektivare” kärnvapenarsenaler.

Av dessa skäl underströk Olof Palme och Ingvar Carlsson nödvändigheten av att bygga en hållbar fred på gemensam säkerhet. Målet var att skapa en alleuropeisk fredsordning med deltagande av Ryssland och USA samt en utveckling av regionalt samarbete i Östersjörådet och Barents hav. Säkerhet måste sökas i dialog tillsammans med motståndaren och leda till ömsesidig nedrustning i balanserade former.

Under de borgerliga regeringsåren fick vi i stället uppleva en smygande doktrinförskjutning från ”gemensam säkerhet” till ”säkerhet med andra”. Det låter oförargligt, men används för närmandet till Nato. Samtidigt lanserades en tvetydig ”solidaritetsförklaring” med europeiska stater.

2013 förklarade försvarsminister Karin Enström att Sverige skulle ”skräddarsy sitt förhållande till Nato”. Karin Enström var lika öppenhjärtig då hon svarade på frågor om värdlandsavtalet: Kan Natos vapen och bomber komma att förvaras på svensk mark? – ”Naturligtvis kan det bli så, både vid övningar och vid förberedelser för gemensamma insatser”.

3. Det är en makaber ödets ironi att Koreakonflikten eskalerade i samma månad som vi påmindes om de amerikanska bombanfallen i augusti 1945 mot Hiroshima och Nagasaki. Dödssiffrorna beräknades till mellan 150 000 och 250 000.

Det är inte mera kärnvapen världen behöver. Inte heller krävs det utredningar om konsekvenserna av ett nukleärt Armageddon eller om de praktiska metoderna för att övervaka nedrustningen. Det är grundligt utrett, både tekniskt och politiskt, ända sedan 1960-talet.

Sverige har alltsedan 1960-talet verkat för ett globalt kärnvapenförbud, inte bara riktat mot USA som vissa påstår, utan lika tydligt mot Ryssland och de sju övriga kärnvapenstaterna!

Då USA hävdar att försvarssamarbetet försvåras om Sverige skriver på FN-konventionen om ett kärnvapenförbud, undrar man vad försvarsminister Peter Hultqvists avtal med kollegan ”Mad Dog” Mattis i maj handlar om. Om där ingår någon överenskommelse som bygger på att USA skall förbjudas eller tillåtas ha kärnvapen på svenskt territorium, måste detta klargöras.

General Mattis fick sitt smeknamn efter sin insats i slaget om Falluja 2004 under USA:s illegala krig i Irak. Under de upprepade attackerna förstördes en femtedel av stadens byggnader, bland dem 60 moskéer. Ingen humanitär korridor tilläts, ambulanser besköts och stadens centrala sjukhus ockuperades av de utländska styrkorna enligt den amerikanska militärtidskriften Defense News.

Det har aldrig varit svensk politik att ge efter för stormaktshot. När ryska ubåtar misstänktes i svenska vatten, förklarade statsminister Olof Palme att vi aldrig kröker rygg inför stormakten. Han fördömde Sovjetunionens invasioner i Tjeckoslovakien och Afghanistan hårdare än någon annan politiker, liksom han gisslade USA:s krig i Vietnam och dess stöd åt diktaturerna i Latinamerika.

4. 49 procent säger enligt Sifo nej till svenskt medlemskap i kärnvapenalliansen mot 33 procent. Mätningen genomfördes samtidigt som stora Natoövningar pågick i Östersjöområdet. Många undrar nog hur det kommer sig att vi har mer militär stormaktsnärvaro i Östersjön nu än under det kalla kriget. Efter vårt närmande till Nato och bilaterala avtal med USA har till och med den kinesiska marinen börjat öva i vårt närområde!

Men de borgerliga fortsätter oförtrutet sin osäkerhetspolitik. Först skulle Nato-medlemskap inte alls betyda att Sverige drogs in i kärnvapensfären, svarade de oss som kritiserade ”värdlandsavtalet”. Men nu innebär ett kärnvapenförbud att vi ”hotar våra traditionella allianser och spelar Putin rakt i händerna”. (Hans Wallmark, M). ”Det här är att omöjliggöra ett medlemskap i Nato, säger Allan Widman (L). Annie Lööf talar om ”plakatpolitik som hotar vår gemensamma säkerhet i Östersjöregionen. En säkerhet som Centerpartiet i stället vill förstärka genom ett medlemskap i Nato”.

Dessa uttalanden innebär att de är beredda att acceptera Natos kärnvapendoktrin.

Vi kan inte överlämna ansvaret för att arbeta för en kärnvapenfrivärld åt Donald Trump, Kim Jong-Un, Vladimir Putin, Benjamin Netanyahu och de fem andra kärnvapeninnehavarna. Är det något som är farligt för vår och världens säkerhet, är det att överlåta visionen om kärnvapenfrihet och vägen dit till de som sitter med fingret på avtryckaren.

Utrikesminister Margot Wallström låter sig inte heller hotas eller tystas, som Dagens Nyheter krävde i sin ledare ”Ge Wallström skrivförbud” (1/9). Hon säger i stället det självklara: ”Kärnvapnen är det enskilt största hotet mot mänskligheten”. Och ”det pågående nedrustningsarbetet går för långsamt”.

5. Högerpartiet och överbefälhavaren drev frågan om en svensk atombomb under 1960-talet. En bred folklig opinion mobiliserades mot. Socialdemokratiska kvinnor fick S-kongressen 1968 att besluta att Sverige aldrig skulle anskaffa kärnvapen. Statsminister Erlander drog slutsatsen att atombombsinnehav skulle göra Sverige till ett mål och därmed drastiskt minska vår säkerhet.

Den tidens feministiska utrikespolitik väckte mitt politiska intresse och fick mig och många andra att välja socialdemokratin.

Olof Palme krävde ”oinskränkt kärnvapenfrihet” i och kring Östersjön genom en kärnvapenfri zon i Norden. Arbetet för en sådan visade att vi kunde påverka klimatet i vår del av världen och hade därmed ett förtroendeskapande egenvärde.

”Det skärpta läget” i Östersjön, som används som skäl för värdlandsavtal och Natomedlemskap, ger zonen en ny aktualitet.

Det är hög tid att Sverige tillkännager, att vi aldrig kommer att ge tillstånd för någon utomstående makt att använda vårt lands territorium och resurser för fientliga eller hotfulla handlingar riktade mot andra länder eller tillåta införandet av kärnvapen eller andra massförstörelsevapen på vårt territorium.